Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wallenberg borde fått sparken

Annons

Det finns en utbredd fascination för familjen Wallenberg i Sverige. Första avsnittet sågs av 1,1 miljoner tittare, det andra av 1,3 miljoner.

Det är klart det är lockande med interiörer från familjen som styr företag värda 2000 miljarder kronor men som inte har någon medlem på listan över de 100 rikaste svenskarna. Men den tredje delen fortsätter tyvärr i samma översiktliga, svepande berättarstil som de två tidigare.

Det är uppenbart att intervjuaren har för stor respekt för Peter Wallenberg. Raka och ärliga tag skulle fungerat bättre. Mängder med följdfrågor förblir oställda. Komplicerade företags- och nationalekonomiska förlopp förklaras med att ”en SEB-aktie var värd en varmkorv” och ”svensk ekonomi var som en ballong på en hårtork”. Nowinski underskattar tittarna. Alternativt borde han fått mer sändningstid eller gjort hårdare prioriteringar i materialet. För inte är väl TV per definition ett ytligt medium?

Något stöd för spekulationen som lanserades i det andra avsnittet att Marcus Wallenberg hellre skulle se Pehr G Gyllenhammar ta över än sin son Peter, presenteras inte.
Det var inte att vänta. Det finns enligt andra biografer vittnesbörd från Marcus Wallenbergs dödsbädd om motsatsen. Inget motsäger hans egna uppgifter att det var Volvos verksamhet och kassa som var finansiellt attraktiva för ett Investor utan kassaflöde.
Gyllenhammar befinns vara anfäktad av ”politiskt betingade idéer”. Vilka de var får man aldrig veta. Kanske gäller omdömet försöken att organisera ”det goda arbetet”, där arbetarnas medinflytande och ett avskaffande av löpande bandet i verkstadsproduktionen var två internationellt uppmärksammade inslag.

Peter Wallenberg, som snart dyrt köpte ut Volvo ur kärninnehaven Stora Kopparberg och Atlas Copco, fick hjälp att få snurr på Investor från ett oväntat håll: Yuppieeran. Investor fick i uppdrag att tjäna 10 miljoner kronor i månaden på aktiehandel under 1980-talet, ett mål som snart kom att revideras uppåt:
– Vad är det för fel med en miljon om dagen? undrade Peter Wallenberg.

I en intressant sekvens, som dessvärre bara virvlar förbi, pekar arvtagaren på att han från föräldragenerationen ärvde mycket av ingenjörsväldet som varit så belastande för många stora svenska företag.
De svenska jättarna var teknikdrivna; att kunna sälja vad som framställdes var inte lika högt prioriterat. Peter Wallenberg som sålt gruvutrustning i södra Afrika hade ett annat perspektiv.

Nowinski gör ansträngningar för att få det att framstå som att SEB var nära konkurs/konfiskering under bankkrisen i början av 1990-talet, när SEB i själva verket aldrig tog emot en enda skattekrona utan vände sig till sina aktieägare och fick in 10 miljarder kronor.

När hälsoproblem och ålder skulle gjort det naturligt för Peter Wallenberg att lämna över befogenheter och ansvar bedömdes inte Marcus och Jacob vara flygfärdiga ännu. Det blev entré i Investor för 1990-talets stora svenska näringslivsstjärna på världsscenen: Percy Barnevik.
Peter Wallenberg sågar Barnevik. Han uppger att Barnevik kucklade med boksluten i ABB och tog upp enorma goodwillvärden i balansräkningen för att dölja att bolaget var på obestånd. Det är i sig allvarligt.

Men det slår förstås tillbaka med full kraft mot honom själv att han skrev på ett pensionsavtal för Barnevik och en annan toppchef där Wallenberg förutsatte att hans kollega i ABB:s Schweizbaserade styrelse, Fritz Leutwiler, ”skulle sköta detta i relation till vad som var vanligt i Schweiz”. Så nonchalant kan inte en styrelseordförande hantera en namnteckning som skulle kostat ABB 1,4 miljarder kronor. Wallenberg borde också fått sparken.

Det här är en känslig sak. Nowinski har berättat att han bokstavligen kastades ut första gången han ställde frågor om Barnevikskandalen. Här är också Nowinski litet mer engagerad i följdfrågorna, men tyvärr hänvisar Wallenberg till någon sorts ”affärsmannakodex”: ”Jag skulle kunna säga väldigt mycket mer om det här som inte gör det roligare för Percy, men jag vill begränsa mig till det här”.

Den nya generationen, då? Jo, Jacob, Marcus och Peter gör stora ansträngningar att få det att framstå som att de kunde kommit att jobba med vad som helst och att deras efternamn inte har något att göra med de positioner de nu innehar. Det är förståeligt att de åtminstone försöker neutralisera antagandena om nepotism.

Om jag tror dem? Naturligtvis inte. Tror jag att de kommer att göra dåligt ifrån sig? Inte alls.
Men det finns begåvningar med andra efternamn som trots toppuniversitet och decennier av framgångar aldrig kommer i fråga för maktens innersta cirkel, medan exempelvis Peters son Peter (det är si och så med fantasin i dopfrågor i familjen) nu gått in i Investors styrelse efter att ha varit hotellchef några år.

Inte ens Lars Werner, bekänner han i riksdagens talarstol i en debatt mot Kjell-Olof Feldt i detta avsnitt, beklagar att dynastin efter förmåga försöker skola in en ny, långsiktig generation. Spekulationskapitalister som Erik Penser är etter värre.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons