Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Viva la Dahlberg!

Annons

Alla på Dramaten är glada i dag, för i går fick de sin hett eftertraktade nya chef Staffan Waldemar Holm. En chef som skådespelarna lobbat ordentligt för att få. Teatersveriges nu kanske mest uppskattade regissör. Och en "riktig konstnär" på jobbet för första gången på ett tag.

Och alla i Dalarna borde vara glada i dag över Göran Perssons utnämning av icke-konstnären Ingrid Dahlberg som landshövding. För i Ingrid Dahlberg har länet fått en chef som liknar få chefer i Sverige i dag. Med trevlig järnhand har hon lotsat nationalscenen Dramaten genom sina ekonomiska svårigheter.

Under vissa illvrål från ensemblen, ska tilläggas. Men det bådar bara gott.

Kan man tackla Torsten Flinck kan man nog ta hand om det mesta.

Ingrid Dahlberg har gjort sig känd som en dådkraftig person som inte backar. Och har också utnämts till årets chef av kännare på det området.

Hoppas inte hon är så lättad över att slippa alla konstnärssjälar att hon lägger sina kulturella ambitioner på hyllan när hon installerar sig i residenset i Falun.

För visst kändes det lite som om det stod en andfådd pressekreterare i kulissen när det första Ingrid Dahlberg sa i tv i går var ordet: "väg".

En kommentar under pistolhot.

Viktigt och initierat - visst - men inte direkt inspirerat. Men det var ett ord som får alla medelålders män som köat för att få landshövdingeposten att slappna av. Vi får trots allt en landshövding som tänker på vägarna.

Väg, väg, väg.

Hur var det Karin Boye skrev?

Kanske riskerar man att betraktas som en kulturmjukis om man inte säger "väg" som nyutnämnd landshövding i Dalarna. Men kulturfrågor är oerhört hårda. De kan vara den avgörande skillnaden mellan en levande bygd och en död. Ja, i en levande bygd fins det alltid en rikt kulturliv.

Själv hoppas jag naturligtvis att hennes närvaro i länet kan betyda något för kulturen. Exakt vad, vet jag inte riktigt. Men hade jag varit chef för Film i Dalarna hade jag nog hoppat högt över att möta en intresserad samarbetspartner i guldpalmsvinnaren Dahlberg. Som chef för SVT Drama firade hon triumfer. Hon kan film och tv-produktionen inifrån. Och kanske kan Dalateatern som numera går från klarhet till klarhet ha extra glädje av att en före detta Dramatenchef som länets galjonsfigur.

Ett inspirerat val. En toppchef.

Och glöm inte: Hon sa faktiskt "väg".

Invändningarna må vara andra. Att hon som ledamot i Bonniers styrelse bidrar till att likt ogräs riva upp svensk musikjournalistik med rötterna så fort den börjat gro i något hörn av Bonnierkoncernen (Se Jessica Dalmans krönika på sid 21). Fast å andra sidan är ju Bonniers Litterära Magasin till-baka på planen...

Kommunalrådet i Vansbro fruktar att hon inte har några kontakter på departementen. Kulturdepar- tementet räknas kanske inte?

Det om detta.

Från och med måndag är jag tjänstledig i sex månader eftersom jag precis som i en Tjechovpjäs sitter på min datja och längtar till Moskva något alldeles förfärligt. Mer om det senare.

Under min frånvaro kommer Jens Runnberg att vikariera som kulturredaktör. Han är inte obekant för sidans läsare i sin egenskap av redaktionens musikrecensent och krönikör.

Detta betyder i stort sett inte annat än att vi fortsätter att bjuda på de texter som stannar upp nyhetsflödet och bjuder in till en annan sorts läsning. Texter som reflekterar mer än refererar. Texter som kanske inte kan placeras i tid och rum, men som alltid kan definieras utifrån en idé. Eller kanske bara ifrån en bild, ett ljud och en känsla i maggropen. Själv kommer jag att fortsätta skriva på tidningens kultursidor om än inte lika ofta som tidigare. Min fåfänga gör att jag hoppas att inte länets kulturvänner jublar lika mycket över detta besked som över landshövdinge-utnämningen.

Mer läsning

Annons