Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilse i Lyckolandet

Annons

Unga Riks pjäs Lyckolandet tvekar inte att ställa vuxenvärlden till svars för den ytliga framgångsmoral som driver fram en kultur där hån och mobbning blir underhållning och dokusåpatävlingar uppmuntrar motsättningar i stället för samarbete.

Det är ju de vuxna som tjänar pengar på extrema skönhetsideal och såpor som Extreme Makeover, där misslyckade stylas om till hippa, trendiga och lyckliga.

Pjäsen - som i dagarna spelas för högstadieelever i Mora och Älvdalen - sticker inte heller under stol med att den är en moralitet.

I tydligheten och de vilda överdrifterna vill den skapa svängrum för diskussioner och reaktioner.

Handlingen byggs upp kring den ultimata dokusåpatävlingen Lyckolandet och de två barn, Carola och Runar, som tagits ut till finalen.

Vinnaren utlovas lycka resten av livet - förutsatt att lycka kan köpas, förstås. Hela upplägget har sagokaraktär.

In på den discoblinkande scenen träder den prinslike Runar med kläder av guld. Carola trollas fram ur ett paket som en riktig showprinsessa, glitterbehängd och gulligt plyschrosa. I hennes värld finns en uppsjö av prylar, allt från playstations till rosa i-pods.

Prylar som gör henne populär.

Men snart nog hopar sig frågorna. Vad är Lyckolandet?

Ett varuhus fullt med prylar och kläder? Är man ensam där?

Vad är egentligen lycka?

Går den att köpa?

När uteliggaren Svine-Trine dyker upp med sina kassar av kära minnen blir förvirringen total. Varför blir hon inte glad när hon stylas upp i dokusåpan?

Pjäsens Carola är ett ängsligt och hårt skruvat offer för Barbie-drömmen. Runar är snarare ett offer för sin pappas idrotts-stjärneambitioner, ett av de många barn som aldrig får uppleva träning och spel som lek, utan tvingas in i barnelitens obevekliga värld.

Där finns ingen plats för vänskap. Bli aldrig vän med din medtävlare, är pappans stående uppmaning.

Det är ganska bra fart på agerandet på scenen, men Linda Birgersson och Erik Johansson hinner ändå nyansera sina roller vartefter nya tankar och insikter väcks.

Att rollgestalterna ändå blir väl schablonartade är inte skådespelarnas fel - texten hade kunnat utvecklas med ett rikare känsloregister av humor och allvar.

Trots allt är Lyckolandet en tänkvärd, galen och, bitvis, rolig nutidssaga.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons