Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilket sväng, vilket driv!

Annons

Låt oss från början slå fast en sak: Att uppträda med ett storband och sångare i en konsertsal med akustik av Cassels erkända sort är svårt.

I den första avdelningen (av två) försvann Claes Jansons röst till viss del vid några tillfällen när trumpetsektionen blev för pockande.

Att sådant händer är dock, vilket måste framhållas, ofrånkomligt, särskilt i de smått spetsiga arrangemang som framfördes.

Därmed har det lilla, lilla negativa avhandlats.

För Claes Janson och Sandviken Big Band bjöd på en alldeles strålande Count Basie-baserad konsert i lördags eftermiddag.

Med lyhört men ändå hårt driv, som en gång den legendariske Basie själv helst ville ha det, lotsade orketserledaren Åke Björänge sitt storband, där samtliga medlemmar är "amatörer", genom jazz och blues, från piskrappet One oÕclock jump till stämningsfyllda balladen April in Paris.

I höjd med All of me äntrade Jansson scenen.

Jazztrollet dompterade, spexade och sjöng, så klart, med vemod (som i Ray CharlesÕ Hard times; vilket initiativ!) och sin smittande glädje (som i, faktiskt, I left my heart in San Francisco, örhänget som både Frank Sinatra och Tony Bennett gjort odödligt).

Väldigt nära, väldigt bra, och med en skicklighet, som aldrig ens i sitt allra mest okoncentrerade ögonblick skulle få för sig att snudda vid vad som skulle uppfattas som ett förutsägbart eller störande manér.

Det gav hela bandet en kick.

Applåd!

Och när vi är inne på just applåder:

Solisterna!

Patric Lundstedt, första tenorsax, utnyttjade till fullo det utrymme han fick och ska ha.

Trumslagaren Rolf Anderssons Gene Krupa-finurligheter fick också ta plats, liksom Borlängetrombonisten Per Haglinds lustiga - men rasande vassa - stick.

Innan lördagskonserten hade fem långa år gått sedan Sandviken Big Band, dock utan Claes Janson, senast uppträdde i Cassels.

Låt det bara vara en slump.

Sandviken Big Band, med Claes Janson, är värt att bli en årligen återkommande tradition.

Eller?

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons