Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilken Valkyria!

Annons

En föraning om att det här skulle bli riktigt, riktigt bra - en sådan där uppsättning som det kommer att talas om om många år - har faktiskt givits i Dalarna.

I Dalhalla i augusti 2003 spelades scenen från tredje akten när Brünnhilde vädjar till valkyriorna om hjälp för henne och Sieglinde mot Wotans vrede.

Med samma glimrande uppsättning sångerskor.

Man måste dröja vid just dessa: Nina Stemme och Katarina Dalayman får de mest krävande uppdragen vid de mest prestigefulla operahusen.

Det är antagligen inte så litet lojalitet med Operan som gör att de nu kommer hem för Ringen.

Staffan Valdemar Holms uppsättning fortsätter i sitt intima, kammmarmusikaliska anslag, vilket i och för sig är mer logiskt än i den arketypiska inledningen Rhenguldet. Här är Sieglinde en hunsad och misshandlad hustru i en lång köksscen mot knölen Hunding och den sårade främlingen Siegmund.

Wotan tar ett stilla biljardparti i sin Valhallsalong, smyckad med 1800-talsmålningar av valkyrior.

Valkyrian är i stor utsträckning en opera om att bli till som människa. Wehwalt, den olycksdrabbade vandraren, blir till och döps till Siegmund tack vare Sieglindes kärlek, med vilken hon också avslöjar sitt namn.

Här finns en wagnersk och protonazistisk blodsideologi bakom tvillingsyskonens älskog.

Wotan är både morfar och farfar. "Brud och syster du är, så blomstrar vårt völsungablod!" utbrister hjälten Siegmund, och avlar hjälten Siegfried med syrran. Blä.

Också Brünnhilde blir till i förhållande till Wotan.

"Ett ord till dig är ett ord till mig själv", säger Wotan och ser valkyriadottern som sin personifierade vilja.

Men hon grips av Siegmund och Sieglindes öde och vägrar uppfylla den överenskommelse om att offra Siegmund som Wotan träffat med hennes styvmor Fricka.

Wotan genomdriver sin vilja personligen och förskjuter Brünnhilde för hennes uppror.

Stemme och Dalayman är sinsemellan mycket olika sångerskor.

Där Stemme har raffinemang har Dalayman urkraft.

Där Stemme färgar varje ton med musikalitet och psykologiskt djup går Dalayman in och bara gör nästan omöjliga saker.

Därför är de perfekta i respektive roll.

Stemme som den nigande, misshandlade, hånade hustrun till Hunding, som drabbas av kärleken och flyr, som drabbas av missmodet vid Siegmunds död men som får nytt liv i och med graviditeten.

Dalayman som den muntra och senare trotsiga Brünnhilde, flicka på gränsen till kvinna.

Det finns utsökt sång och rollgestaltning i Terje Stensvolds Wotan, Endrik Wottrichs Siegmund och kanske främst i Hans-Peter Königs Hunding.

Det är en sprakande Valkyrian. En triumf för svensk operakonst. Ett bevis för hur bra det alltid skulle kunna vara om vi hade råd att behålla våra bästa krafter på nationalscenen.

Eller som Brünnhilde skulle uttryckt det:

Hojotohooooo!

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons