Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Vilken snygg klänning"

Annons

I går morse spelade vetenskapsradion upp en inspelning som några forskare i Los Angeles hade gjort av en jästcell.

Med hjälp av nanoteknik (ett riktigt science fiction-ord, inte sant) hade de spelat in hur det lät när cellen arbetade. Arbetar gör den visserligen hela tiden, men ljudet uppstod när vissa impulser kilade runt... ja, jag är helt enkelt inte biolog nog att förklara exakt vad de hade gjort, men de hade i alla fall spelat in ljud på ett band. Och ljudet lät i princip som en diskmaskin.

"Svoosssch, svoooosch", ungefär.

Man skulle också kunna säga att det lät som en ganska ordinär elektroakustisk komposition från en musikhögskola någonstans.

Det lät nämligen lite "sccchtttinnggg" också.

Det var en polyfonisk cell.

Det här öppnar naturligtvis oanade möjligheter. Man skulle till exempel kunna tänka sig en ny generation biologiska syntar som har jästceller som brusgeneratorer. Förmodligen skulle det inte låta särskilt annorlunda jämfört med en ordinär synt eftersom teknik på den här nivån är så genomdigitaliserad att ljudet i alla fall inte får någon karaktär. Men känslan! Känslan av att ljudet kommer från ett paket jäst, den vore obetalbar.

Alla kroppskonstnärer som nickat till lite under senare hälften av 90-talet skulle bli galna av glädje. Galleripublik världen över skulle tvingas lyssna på hiv-smittat blod, äggceller och klonade potatisar ända tills den sista stipendiepengen spenderats.

För visst var ljudet fascinerande.

På sätt och vis påminde det om Ann Jäderlunds poesi.

Hennes poesi är också en översättning av ett lyhört lyssnande på den biologiska fenomenvärlden. Jag har själv gjort mig skyldig till att beskriva hennes dikter som "småprat i cellernas fikarum". Ok, det är en fånig formulering som onekligen tål att diskuteras, men jag står för att dikterna försöker tala som och tala om kroppsliga sensationer.

Forskarna i Los Angeles skulle lika gärna kunnat göra ett diagram som beskrev aktiviteten i cellen. Men de valde att omvandla den till ljud.

Kanske kunde det ha medicinsk betydelse, trodde studioreportern, men det var knappast det viktiga. Cellen blev helt enkelt mer levande så här.

Musik och poesi är vårt gränssnitt mot den obegripliga och osynliga delen av tillvaron.

Gränssnitt är ett lustigt ord, lånat från datavärlden, som ganska bra beskriver vad det handlar om. Poesin och musiken gör cellernas mitokondrier läsbara. Kanske inte begripliga, men tydliga.

Precis som poesin och musiken kan göra den mystiska, smutsiga, andliga, deprimerande, upphetsande, löjliga eller förlösande sidan av tillvaron läsbar eller avlyssningsbar.

Det är stort.

I kväll går Eurovision song contest av stapeln i Riga. Och för att ta konsekvensen av ovanstående resonemang så är väl den tävlingen vårt gränssnitt mot den ytliga sidan av tillvaron. Mot vår lust att vara cyniska och blasé. Mot vår lust att kommentera gräsliga klänningar bakom ryggen på deras ägare.

I år är det förbjudet för tv-kommentatorerna att tala illa om andra länders bidrag. En underbart absurd regel som uppkom efter Christer Björkmans förmodligen ganska oskyldiga kommentar till Israels sopiga låt förra året. Och en regel som inbjuder till att årets festival kan bli en formidabel ironifest. Svenskan är ju inte sämre än engelskan på att få ett helt rättframt påstående att drypa av ironi. Snarare bättre.

En konstart lika delikat som av avlyssna celler.

Pröva själv hur man med språklig nanoteknik kan modulera uttrycket: "Vilken snygg klänning!"

Mer läsning

Annons