Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Viljan var nog god

Annons

Jaha, vad ska man säga? Ytterligare en något schablonartad, aningen förutsägbar, svensk film med Michael Nyqvist i huvudrollen och med en alldeles för svulstig underton.

Johan Brisinger debuterar visserligen som långfilmsregissör och manusförfattare, men för den sakens skull behöver vi väl inte sänka förväntningsnivån eller kraven. Den första frukostscenen ger en hint om vad som komma skall.

Färskt grovt bröd dukas fram och två normaltjafsande söner fajtas lite lätt. Mormor och morfar väntar med helgmiddag en bilresa bort, men på vägen dit är olyckan framme. Krasch. Överlever gör tonårssonen (Anastasios Soulis) och pappan (Michael Nyqvist).

Nio månader senare står i stället gammal mjölk med klumpar på frukostbordet. Det är sommarlovstider, tyst i huset och dammråttor bakom spisen på landet pockar mer på pappans uppmärksamhet än några eventuella närmare eftertankar på vad som faktiskt skett med hans familj.

Eftersom han själv är läkare, en icke desto mindre självmordsbenägen sådan, men ändå, tar han saken i egna händer. Han sticker ut till lantstället med sin son för att helt enkelt "vila upp sig lite", även om terapi hade varit att föredra.

Det är sedan där, i den himmelsblå skärgårdsmiljön, som tonårssonen och fadern plötsligt är totalt utlämnade åt ordlösheten i semestervillan, båda med var sin obearbetad sorg i bagaget.

Frustrationen sipprar sakta ur de båda. Och här ska det obligatoriskt till en kvinna eller tre för att lätta på trycket. Moa Gammel, Catherine Hansson och Anita Wall får agera känsloförlöserskor denna gång.

Även alkoholen gör sitt till och Michael Nyqvist tar återigen på sig rollen som en något för stolt, sargad man i medelåldern. Känslosam under den grovporiga ytan. Drömmen om Elin spelas på den gamla sommarstugeradion, det dukas upp till sillfest med nubbe och fraser som "Lycka till med ekan" får stå som metafor för "ta hand om dig, jag bryr mig om dig" och så vidare.

Brisinger har tydligen dövt förlitat sig på att just tystnaden talar för sig själv. Visst säger den en hel del, men inte allt och definitivt inte i en och en halv timme.

Och när filmidén tycks bygga på underförståelser som "Ensam är inte stark" och "Tiden läker inte alla sår" (åtminstone inte utan snack) så känns det i längden som i billigaste laget även om Anastasios Soulis gör en enastående insats.

Johan Brisinger har definitivt haft goda ambitioner, berättarvilja och ett fokus. Problemet är bara att det, med allt vad skärgårdsljus, svensk fåordighet och närhetsrädsla handlar om, ter sig för tunt och opersonligt.

ÅSA JOHANSSON

Mer läsning

Annons