Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vidunderlig körsång

Annons

Det brukar betonas vilket överkonfessionellt rekviem Bramhs skrev med sitt tyska rekviem. Och helt klart böt han ju perspektiv från de dödas själar till levande människors behov av tröst.

Vårt behov av tröst är oändligt, skrev Stig Dagerman. Och Brahms är trösterik.

Det är mättad, sublim och överväldigande vacker musik som kör och orkester grep sig an, tämligen darrigt i orkestern till en början, särskilt i inledande "Selig sind, die da Leid tragen" med bara bas-, cello-, horn- och violastämmor.

Ju mer dramatisk musiken var, ju tydligare växte emellertid den påtagligt ungdomligt sammansatta orkestern med utmaningen. Fler violiner hade varit önskvärt. Pizzicatoavsnitt försvann helt. Redan i starka tuttiavsnitt i "So seid nun geduldig" och "Herr, lehre doch mich" nådde orkestern den höga nivå som blir det bestående intrycket.

Mats Åberg ville ha två omstämningar.

Nästan allt ljus strålade emellertid mot den bildliga och röstliga vägg som tornade upp sig på en sjuradig sångläktare framför altaret. Det var 99 ytterst inspirerade sångare, och det gäller kanske särskilt sopranerna. Mats Åberg tycks ha förmedlat en känsla av trygghet från vilken ett mod växte fram.

Solistuppgifterna var inte omfångsmässigt stora för Olle Persson och Anna Eklund-Tarantino.

Persson sjöng vårdat, med perfekt diktion och anmärkningsvärd uthållighet. I sitt andra avsnitt, "Denn wir haben hie keine bleibende Stadt", agerade han med påtaglig hetta.

Eklund-Tarantino var njutbar med sin gripande intensitet i "Ihr habt nun Taurigkeit", men attackerar höjdtonerna en aning försiktigt.

Det var en musikupplevelse som fick, och förtjänade, stående applåder av de goda 700 som räknades in i publiken.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons