Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vetgiriga grävare

Annons

Hembygdsrörelsen föddes i en tid när nationalromantiken blommade och de unga skulle rotas fastare i hembygden för att motstå emigrationens lockelse. Men den som tror att vår globaliserade värld marginaliserat rörelsens betydelse tror fel.

Faktum är att hembygdsrörelsen är den enda folkrörelse som växer.

Förankringen i det lokala skapar snarare förutsättningar för att man ska förstå det globala, påpekar museichefen Jan Raihle i förordet till Dalarnas Hembygdsbok 2004.

Historieintresset är stort i Sverige i dag, trots att - eller på grund av - att historiämnet i skolan varit styvmoderligt behandlat i många år.

Hembygdsrörelsen har cirka en halv miljon medlemmar i landet, 25 000 av dem finns i Dalarna. Dalarnas Hembygdsbok ägnas i år helt åt att berätta om vad de har för sig.

Boken fungerar också som guide och inspiration för utflykter i landskapet. Varje förening har fått två sidor där de presenterar sin verksamhet och historik i text och bild.

Maria Björkroth, fil doktor i museologi, gör en överskådlig genomgång av hembygdsrörelsens perioder av skiftande ideal. Det tidiga 1900-talets hembygdsvård sysslade en hel del med bevarande. Många gammelgårdar och hembygdsmuseer kom till den tiden. Men hembygdsvårdarna intresserade sig också mer för utveckling och modernisering än vad man tror. Belysning, parker och promenadstråk, bibliotek och skolpedagogik - arbetet för det gemensamma bästa accelererade efter första världskriget, och hembygdsföreningarna stod ingalunda vid sidan om. Hembygdsmuseerna ansågs viktiga för skolbarnens undervisning i bygdens natur, näringsliv och historia.

Vid mitten av 1900-talet skapade det moderna samhället en rad institutioner för olika samhällsuppdrag. De regionala musei- och kulturmiljöfrågorna fick en starkare organisation genom landsantikvariereformen. Det som förr varit hembygdsrörelsens frågor fick professionella företrädare. Dalarnas museum, som stod färdigt 1962 och byggdes av Dalarnas Fornminnes och Hembygdsförbund, blev ett centrum för hela länets vård- och dokumentationsarbete.

I dag sätts fokus mycket just på dokumentation som del i kunskapsprocessen. Fortfarande är det platsen, bygden, människorna, som idogt arbetar för att dokumentera, vårda och rädda undan tidens tand. Vad som ska bevaras och hur, är ofta den stora frågan.

Hur bevarar man takten i en spelmanslåt eller stegen i en polska? De måste förvaltas i det levande livet. Hur fångar man in och bevarar det moderna livets uttryck? Ljudband, foton och filmer blir nya föremål att bevara.

Framtidens hembygdsvårdare har bredare arbetsfält än någonsin att välja uppgifter ur.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons