Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem fuskar bäst i årets OS?

Annons

Litteratur | sport

INGEN LEK UTAN ELD

Åke Stolt

Albert Bonniers Förlag

Med årets OS sluts den cirkel som började dras i Aten 1896, när grekerna blev första värdar för de pånyttfödda spelen med antikens idrottskamper som förebild. I mer än tusen år hade sådana spel utkämpats på klassisk mark, ända tills kejsar Theodosius den store år 393 efter Kristus satte punkt för dem. I sin bok Ingen lek utan eld berättar Åke Stolt hur redan den gången, för mer än 1 600 år sedan, rädslan för kommersialism fanns med i bilden. Gillen hade bildats som krävde ersättning för deltagarna. Det och anknytningen till hedniska sedvänjor tros ha gett dödsstöten åt spelen.

Inget varumärke i världen, utom Röda Korsets, har samma genomslagskraft som de olympiska ringarna. Det hävdar Åke Stolt i sin fantasieggande och faktaspäckade krönika om hjältemod och bedrägeri, om dolt och öppet politiserande, om maktkamp och sportmannaskap.

Och tro inte att huliganer och sponsring är sena tiders inslag. Redan 1896 fanns de med fast de ännu inte fått sina namn.

Med rasande kraft angriper Åke Stolt hycklandet kring OS och pengar. Han gör det med exempel. Bland annat skjuter han skarpt mot Avery Brundage och dennes fanatiska försvar för amatörbegreppet. Brundage var ordförande i Internationella Olympiska Kommittén (IOK) i tjugo år, 1952-1972 och Åke Stolt anser att han blev Sovjets bäste vän utan att begripa det.

Medan jätten i öst pumpade in jättesummor i idrotten tvingades utövarna i väst kryssa mellan bestämmelserna i den så kallade "hyckleriparagrafen", den som förbjöd dem inte bara att ta emot reda pengar utan också att delta i betalda läger, göra kosing på reklam och tv och så vidare.

Men 1992 öppnades dörrarna på vid gavel. Då släpptes världens högst betalde idrottsman, basketspelaren Michael Jordan, in på OS-arenan. Han tjänade det året 214 miljoner kronor på basket och reklam.

Åke Stolt ställer Jordan mot den fenomenale tio- och femkamparen, indianen Jim Thorpe som tog guld i Stockholm 1912 men fråntogs ära och medaljer för att han tjänat 125 kronor i veckan på sin idrott under sommarjobb. Idrottsbladet får också en rejäl känga av Stolt. Där fördömdes Thorpe och kallades "...lat slyngel...ungefär som en negergrabb."

Han dog ensam och utblottad efter år av spritberoende, men 1983 fick han postum upprättelse. Då gick medaljerna tillbaka till hans barn.

Andra som diskvalificerades för brott mot amatörbestämmelserna och därmed portades i OS var de svenska superlöparna Gunder Hägg och Arne Andersson. I mars 1946 avstängdes de på livstid.

Den franske baronen Pierre de Coubertin, eldsjälen bakom de moderna spelen och den som såg till att de återupptogs 1986, den som skapade dess symbol de fem ringarna 1914 och den som införde den olympiska elden 1920, var däremot positiv till tanken på ersättning. Skälet var att han insåg att spelen annars skulle bli lekplats för de välbärgade.

Arbetarklassen stod också kallsinnig inför de tidiga OS och drogs inte med i yran förrän i samband med de dittills mest lysande arrangemangen, nämligen sommarolympiaden i Stockholm 1912. Då såg en armé av journalister till att också gemene man greps av OS-feber.

Stora och små tidshändelser skymtar förbi i Ingen lek utan eld: Världskrigen, som tillfälligt dödade spelen. Hitler, som kvästes att acceptera en jude i OS-ledningen 1936. Titanic-tragedi, terrordåd och blod i ena ögonblicket. Notiser om den första glasstruten och Kalle Ankas födelse i det andra.

Och bakom, som ett raster, frågorna om huruvida spelen bidrar till större avspänning i världen, om individens seger eller nationens är det väsentliga, om idrott och politik och idrott och pengar hör ihop.

Varje olympiad ges ett eget kapitel, som inleds med uppfordrande bilder.

Och så finns där förstås de personliga solskenshistorierna och tragedierna. En handlar om färgade Wilma Rudolph, som sprang sig rakt in i publikens hjärta i Rom 1960 efter att som barn inte kunnat gå på sju år efter polio. Denna tjej, den tjugonde i en syskonskara på tjugoett, togs om hand av sin stora familj, som turades om att massera hennes ben tills undret inträffade och hon som 11-åring kunde springa normalt. Hon var tjugotvå när hon lade löparskorna på hyllan för att aldrig mer ta dem på sig utan i stället satsa på utbildning till lärare.

När Wilma var sjutton blev hon gravid på ett träningsläger. Mamman tog hand om barnet. Om detta visste publiken inget.

Inte heller var det känt om Ludmila, som hela svenska folket tog till sitt hjärta tills dopingskandalerna solkade hennes bild, att hon var djäkligt illa sedd av sina idrottskollegor.

Men Åke Stolt vet att berätta om det. Och om massor av annat. Bland annat att skådespelaren Georg Rydeberg var hemlig far till en av Sveriges mest charmfulla och omtyckta OS-medaljörer genom tiderna, spjutkastaren, kulstötaren, femkamparen med mera, Eric Lemming från Göteborg.

Det vore illa om Stolts olympiska krönika förbehölls enbart de idrottsintresserade. Den tidsspegling den erbjuder omfattar fler än aktörerna på och bakom OS-arenorna, för genom att sätta strålkastarljuset mot olympiaderna belyser han hela den attitydförändring som pågått under mer än hundra år och som i allra högsta grad präglat dagens samhälle.

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons