Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vattenkammat tralleri

Annons

Jag har alltid tyckt att det fattats något i svensk folkmusik. Röster!

Den vokala delen har visserligen funnits där i skäggmansperiferin, men mest utgjorts av trallande och lallande fäbodjäntor som härmat tidigare kulstintor. På senare tid har "vokalrenässansen" (som den gärna beskriver sig själv) mest bestått i kväden om sådant som hände i konungariket Sverige för, tja, sisådär en sjuhundra år sedan. Alltså på riddar Kåges tid, då knektar och ungmör dväljdes mellan tall och gran. Knappast uppdaterat, men romantiskt så det stänker - och hand i hand med den halvstolliga rollspels- och medeltidshypen, dessutom.

Visst har det sin tjusning att då och då höra om det som hände i det dimhöljda fordomdags, eller hurusom livet kunde te sig på fäbodvallen vid sekelskiftet. Och sällan är det något större fel på vare sig rösterna eller det de berättar om. Men - de står så ensamma! Varför denna enfald?

****

De brännande eller kvicka samtidsanalyserna - var är de? Varför får man aldrig höra en ensamstående morsa tala klarspråk i tung tretakt? Eller ett tonårshjärta viska en vals?

Inte mycket har hänt sedan Norrlåtar besjöng Känslans Partisan på LP.

Tänk en Freddie Wadling ihop med någon djärv folkmixtrare. En Marit Bergman till nyckelharpa, cello och slagverk. Ett par bröderna Birro och Garmarna.

Förvisso är den svenska folkmusiken sprungen ur ordknappa förhållanden, men i dag - då själva musiken visat sig tåla nästan vilka uppdateringar som helst - vore det väl konstigt om det inte fanns plats också för lite textmässigt och poetiskt våghalseri?

Nu har vardagen - järnaffärer, vårblommor och renat - tagits om hand av Åsa Nisse-filosoferna i Svenne Rubins. Kärleken sköter Lisa Ekdahl och hennes väninnor. Politiken är väl fortfarande Wiehes ansvar?

Det är ju bara att ösa, för tusan!

****

Ett tag fick jag dock för mig att vokalmörkret höll på att skingras. Det var när jag läste om Sofia Karlsson, tidigare sångerska i Groupa, som tagit brottargrepp på självaste Dan Andersson - vår i andlig/poetisk mening kanske meste folkmusiker. Flott idé att gräva fram denne terpentindoftande bluesdräng ur Finnskogarna och släpa karlskrället in i tvåtusentalet! Fanns här trots allt ändå en vitmossans och pinnmons egen Emmylou Harris?

Enligt en lyrisk kritikerkår består Sofia Karlssons "Svarta Ballader" av en hoper nytolkningar/ tonsättningar som får alla kolmilor i kosmos att glöda i samstämmig lycka.

Jag önskar att det vore sant.

Önskar att jag slapp röstornament och i stället fick soul.

Blev kvitt gråterskorna för sorgen.

Förskonades från bouzokin i stället för... ja, jag vet inte vad.

Men - det låter ungefär som det brukar. Snyggt men ofarligt. Skolat men oärrat. En pedal steel ändrar inget: Detta är finrumsblues från AB Svensk Folkmusik!

Undrar vad ol'Danne skulle ha tyckt om att få sin själs längtan vattenkammad?

Mer läsning

Annons