Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världsklass i Dala-Floda

Annons

Att orten Floda till en sommarorkester under den traditionstyngda Komidsommarfesten kan mönstra medlemmar med sitt dagliga värv i Filharmonin och Hovkapellet betyder i sig inte allt. Visst, det är en kvalitetsstämpel. Men utöver denna behövs engagemanget, lusten och viljan.

Det hade Flodasinfoniettan vid Mozartkonserten. Någon tendens till ouppmärksamhet kompenserades fullt ut av charmfull spelglädje. I de muntra och dramatiska första och sista satserna ur den 29:e symfonin, som jag tillsammans med hans tre sista misstänker hör till Mozarts oftast framförda, var Tomas Gustavsson och Nils-Erik Sparf med och skapade bett i förstaviolinstämman.

29:an fordrar, lämpligt nog eftersom fler musiker knappast skulle få plats i den lilla kyrkan, bara oboer och horn utöver stråkarna. Kontrabasisten Jan-Anders Ernlund, till vardags i länsorkestern, bidrog med en studsande gladlynt stämma.

Salzburgbon Per Rundberg framstod från början som en sval elegant i den 12:e pianokonserten. Han höll sig till huvudfåran i sin tolkning, men blev allt febrigare i framställningen ju längre konserten led. Han visade stor känsla och djup förståelse i andantet och valde inte Mozarts egen kadens i slutsatsen.

Anders Emilsson fick tillfälle att ge klarinettkvintetten beledsagad av en något vassare kvartett än när han spelade samma verk hemma i sin lada någon mil längre upp längs älven den 26 juni. Bra. Mjukt och intagande.

Men det som gjorde kvällen till något helt annat än en mycket bra konsertkväll var Nils-Erik Sparf från Backa i Rättvik. Jag tycker inte om presentatörer som försöker färga konsertupplevelsen på förhand genom att tala om hur bra något kommer att bli, men Matts Arnberg är förlåten för omdömet om Sparf.

Han hade uppenbarligen energi kvar fast han konserterat med Anders Jakobsson i Boda kyrka kvällen innan. Han svarade för en sensationell solostämma i den tredje violinkonserten. Starkt personligt, men ändå kongenialt, tog han genvägar, gjorde alternativa framställningar. Han avbröt sig, lade in små pauser, drillar, betoningar och var genomgående mästerlig på "det lilla spelet". Herregud - de saker han gjorde i de två första kadenserna! Jag blir rörd. Man måste vara väldigt bra för att kunna vara så fri.

Flodasinfoniettan måste fortsätta bjuda in Sparf. Världsklass.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons