Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Världens bästa tv-serie" är tillbaka

/
  • Platonsk kärlek? Jeremy Irons och Anthony Andrews i En förlorad värld. Scener som den här satte igång fantasin hos miljontals tv-tittare världen över och bidrog till att ge serien klassikerstatus.

Annons

För mindre än tre månader sedan var det dags igen: "En förlorad värld" utnämndes till världens bästa tv-serie.

Den här gången var det Expressens kultursida som ordnat en omröstning bland hundra nöjes- och kulturpersonligheter; hela 70 av de röstande hade lutat sig tillbaka, blundat, dragit ett djupt andetag och i hjärtat sett vitklädda unga katoliker med champagneglas i händerna och känt doften av en bekymmerslös Oxfordvår för mycket länge sedan.

Nu kommer serien igen, i Kanal 9 med start torsdag den 31 maj.

En förlorad värld (Brideshead revisited) skrev om tv-historien när den sändes i brittiska ITV med premiär den 12 oktober 1981.

Serien var mycket trogen sin litterära förlaga, Evelyn Waughs roman med samma namn, och var en för tiden extremt påkostad och exklusiv produktion.

Tv-bolagets officiella prislapp var på 4,5 miljoner pund (60 miljoner kronor) men det har uppskattats att de faktiska kostnaderna var mer än dubbelt så höga.

En förlorad värld sändes under en tid då 60- och 70-talens vänstervåg fortfarande fick samhället, och inte minst kulturen, att gunga kraftigt.

Vid den tiden rådde ingen brist på skildringar av överklassen, men den framställdes helst som onda, dekadenta förtryckare.

En förlorad värd visade också upp allt det som de radikala avskydde allra hetast - adel, religion, kulturkonservatism och kolonialism.

Men serien framställde överklassattributen som något attraktivt, något eftersträvansvärt. Själva dekadensen - att dricka sig igenom pappas vinkällare under lata sommardagar på godsets tak - blev ett ideal, inte ytterligare en anledning till revolution.

Inte undra på att serien blev kontroversiell. Inte undra på att den fastnade i publikens själ.

Journalisten och tv-kännaren Göran Everdahl kallar En förlorad värld för "slutpunkten på en guldålder för engelska tv-serier".

- Publiken kände väl till miljöerna, men den här serien spelades in på plats, inte i studio som till exempel Herrskap och tjänstefolk. Det ger en helt annan autenticitet; när jag såg den som tonåring tyckte jag att den kändes som en film.

- Det gör att den är lättare att se om än andra stora 70-talsserier som Onedinlinjen och Herrskap och tjänstefolk. De känns mer instängda, mer fångade av sin tid.

- En förlorad värld är fantastiskt bra. Vad folk alltid pratar om är skildringen av miljön, livsstilen. Sedan är den väldigt rolig, framför allt i början. Evelyn Waugh var satiriker från början men blev allt allvarligare med åren, och En förlorad värld ligger precis i mitten med delar av båda.

- Waughs böcker är lite underliga, de följer inte standarddramaturgin. Och det märker man i serien också, till exempel genom att en av huvudpersonerna, Sebastian, liksom bara försvinner oförklarligt mitt i serien. Det gör att den kanske fungerar bättre som tv-serie än som film.

Film, ja. I dagarna ska inspelningen starta av just en ny Brideshead revisited-film.

Rollen som Sebastian Flyte ska spelas av Ben Whishaw, massivt hyllad för sin huvudroll i Parfymen nyligen.

Charles spelas av Matthew Goode från Match point medan lady Marchmain och hennes man gestaltas av Emma Thompson och Michael Gambon.

Manusförfattaren Andrew Davies chockade nyligen fans och katoliker genom att säga att han tagit bort de religiösa inslagen i slutet: "Men det är inte skrivet i sten". (TT Spektra)

ERIK HELMERSON

Mer läsning

Annons