Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varken hysteriskt kul eller skogstokigt

Annons

Kanske är den depressiva roboten Marvin den gestalt i världslitteraturen som fått mig att skratta högst, längst och mest hjärtligt. Möjligen i konkurrens med någon av de andra skojarna i Liftarens guide-"trilogin" och figurerna i Douglas Adams båda böcker om Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå.

I filmen är Marvin den karaktär som stämmer sämst överens med den mentala bild jag bär med mig från böckerna. För mitt inre ser jag en dystergrå, rostfri variant av C-3PO, och inledningsvis är det svårt att jämka ihop bilden med filmens kritvita, plastiga vattenskalle till robot.

Men dyster är han ju så det räcker, den gode Marvin, och han gör entré med den uppmuntrande repliken "Jag tycker ni bör känna till att jag är extremt deprimerad".

Filmatiseringen av Liftarens guide kommer inte att göra dig i biosoffan extremt deprimerad. Regissören Garth Jennings har prickat rätt i castingen och lyckats få till en småputtrig komedi som fångar andan i Douglas Adams böcker hyggligt.

En morgon när Arthur Dent vaknar och ska dricka morgonté står rivningsgubbarna och väntar utanför hans lilla hus på den engelska landsbygden. De ska dra fram en motorled där kåken står.

Stackars Arthur lyckas inte rädda sitt hem, men hans bäste vän Ford Prefect lyckas rädda honom. Strax utanför jordens atmosfär väntar nämligen de byråkratiska och känslosvaga vogonernas rivningsflotta. Vogonerna planerar att bygga galaktisk motorväg och tänker förinta planeten.

Ford och Arthur gör som delfinerna. De säger ajöss och tack för fisken och tigger lift med närmsta rymdskepp. Morgonrock på, handduken runt halsen, guideboken i näven, babelfisken i örat och swosch iväg, bara.

Iväg på humoristiska äventyr i universum tillsammans med president Zaphod Beetlebrox, jordbönan Tricia McMillan och den ovan nämnda dystergöken Marvin.

Douglas Adams böcker är sprängfyllda av absurdistiska infall och bisarra figurer, och därför till sin natur exceptionellt svåra att överföra till vita duken. Men det funkar faktiskt över förväntan här.

Specialeffekterna har kommit i kapp science-fiction-humorn och färden genom planetbyggaren Slartibartfasts fabrik är imponerande.

Arthur Dent gör en skönt förvirrad Arthur Dent, Mos Def låter sig inte drabbas av panik i rollen som guideboksskribent, Sam Rockwell spelar Zaphod Beetlebrox som en Owen Wilson på hippiesyra och Zooey Deschanel är en läckert skruvad, reslysten Trillian.

Det är inte ett dugg spännande, men det är inte böckerna heller.

De är bara hysteriskt roliga och bindgalna.

Och det är väl mest här det brister.

För trots att filmen håller sig relativt nära Adams böcker så blir det aldrig vare sig hysteriskt eller bindgalet. Bara ganska kul och med en räcka godhjärtade humoristiska tasksparkar riktade mot politik, byråkrati, religion, filosofi och en del andra fåfänga sysslor vi människor ägnar oss åt i stället för att njuta av det faktum att världen vi lever i är magisk och vacker.

Men filmversionen av Liftarens guide till galaxen är som sagt inte extremt deprimerande. Snarare ett slags prozacdämpad version av Douglas Adams skogstokiga text. Som på ett relativt ömsint och respektfullt sätt fångar den mix av knivskarpa iakttagelser och lätt studentikos absurdism som var författarens signum.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons