Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varje by i Dalarna har sin egen dans

Annons

Det är bara två distrikt av Svenska ungdomsringen för bygdekultur som nu i 35 år turats om att arrangera uppdansningarna. I år var Dalarnas Hembygdsring värdar. Nästa sommar tar Jämtland-Härjedalens distrikt tar emot i Trångsviken.

Rutinerna är desamma år från år. Ett par i taget går upp. Runt de två dansarna, som har hela dansgolvet för sig själva, sitter en andlöst tyst publik och granskar steg, hållning och stil.

Domarna sitter i rad bakom sitt bord och antecknar. Värmen är minsta problemet, tävlingsnerverna säkert det största, men publiken är välvillig och applåderar även mindre briljanta prestationer. Särskilt bronsdansarna, denna hårda skolas ettagluttare, får applåder som säger: Välkommen in i den här dans-tokiga familjen!

Alla har valt och tränat in ett antal danser från en lista där varje dans är poängsatt. Dansernas sammanlagda poäng ska räcka till årets trappsteg mot det åtråvärda märket Stort silver, som kräver minst fem års godkända uppdansningar. En hel del kuggas men kommer igen nästa år.

Det kända kapellet Wallmans från Saxdalen spelar. Det är Olle Wallman, som spelat i detta sammanhang sedan 1969, och sonen Mats med Karin Thörn och Erik Köpmans från Falun. De alternerar med spelmän från Östersund och håller stråkarna

i gång tills en domare vinkar att de har sett nog. Bland danserna finns enbenspolskor från Bingsjö och från Boda, norsk mazurka från Transtrand och hambovals från Särna. De små byarna i Dalarna har varit viktiga fyndplatser för danserna som på detta sätt hålls vid liv och sprids vidare.

Likheten med veteranbilarna är inte så konstig som den verkar. Det handlar i båda fallen om samlarintresse och gamla vackra grejer. Så här säger dansledaren Barbro Olsson från Högs gille i Hälsingland:

- När jag ska lära ut en dans till en skolklass, brukar jag fråga eleverna om de samlar på något. De nämner kanske kapsyler eller fjädrar. Själv samlar jag på danser, säger jag, och en dans har jag lånat från just er by. Nu vill jag ge tillbaka till er som är de rätta ägarna.

- De brukar tycka det är spännande att de faktiskt har en egen tradition, att de har något att vara stolta över men som också riskerar att försvinna om ingen tar in kunskapen i hela kroppen.

Samlarmanin är en sida av

saken. Andra dansare går på den speciella träningen för märkestagare för att bli bättre dansare och sedan kunna njuta för fullt på logar och dansbanor i alldeles vanliga kläder. De vill finna balansen för att röja eller meditera, allt efter musiken. Det finns vilda slängpolskor och milda senpolskor, stilla stigvalser och sirliga turer, för länge sedan gjorda för att imponera. Den som sett en tjäder spela vet vad det handlar om!

Faktum är att inte alla polskedansare vill vara med i det här gänget som tar märken och

diplom. Det finns skickliga dansare som tycker att granskningen tar bort dansglädjen och att kraven på exakta steg till och med kan förstöra uttrycket hos en viss dans. Varför kan man inte acceptera att en dans förändras även i vår tid, frågar man sig.

I Orsa följdes de strikta reglernas dagar av danskvällar med full frihet.

Det kokade av folk på Skeer, Folkets Park, när Orsa Spelmans-lag gav gästerna från Borås,

Miami och Barsebäck tillfälle att sväva ut i en riktig orsapolska.

Ragnar Eriksson från Säter, oförtröttlig förmedlare av danser han lärt sig i barndomen, var i full gång trots ålder och dåliga knän. Hans speciella skötebarn är Hambopolska från södra Dalarna och han visar generöst hur damen efter förstegen tas emot med stora famnen för att snurra runt i omdansningen. Det framåtdriv som många saknar hos de dansare som försiktigt försöker trampa rätt i uppdansningen, det har Ragge och det lär han ut på såväl dansbanor som ålderdomshem.

Söndagen var sanningens dag. Elvy Andersson från Falun hade arbetat med diplomtextning i månader. Domaren Lena Lindkvist, Bjursås, kallade fram deltagarna som fick sina betyg med eller utan kryss i rutan för godkänd. Domaren Ewa Englund delade ut märken. Den tredje domaren Bosse Peterzon, Uppsala, fick själv ett diplom för sina tjugo år i bedömingsnämnden. En klingande Gustafspingla tilldelades Lisa Hägglund för mångårigt arbete med uppdansningarna.

ANNE BRÜGGE

Mer läsning

Annons