Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför så bittra, Randy?

Annons

Randy är lite bittra den här kvällen, men de är roliga. Ett seglivat grabbgäng som fortsätter att spela punkrock och köra sin grej trots att de är över trettio.

- Vi är världens bästa band, skanderar förstesångaren Stefan Granberg, mest för att försäkra sig själv och de andra om att bandet fortfarande är på rätt spår.

Vi vet redan att de är bra, trots den där lite småbittra tonen i mellansnacket. Det är kul att de häcklar de äldre som står längst bak med korslagda armar och har ett eget band hemma. Men varför så bittra? Kanske är det just åldern och senaste plattans svaga mottagande hos publiken som stör?

Hos de något yngre medlemmarna i förbandet Johndoe, fanns ett slags mainstream Randy som snakker norsk. Johndoe är en trevlig bekantskap, samma sättning som Randy, inte lika provocerande men den här kvällen mer energiska med många Clash-influerade låtar.

Åter till huvudnumret: Låtarna från plattan Randy The Band är sköna 80-dalsdoftande punkdängor som Punkrock High och Razorblade - låtar som den här lördagskvällen gör sig perfekt för den unga publiken på Arenan.

Det är fyra grabbar som älskar att spela musik som säger saker om livet. Men det blir lite jämntjockt och tempot sackar. Den riktiga urladdningen kommer inte förrän i extranumret.

Kvällens bästa är X-ray Eyes från förra plattan Welfare Problems, känd från filmen Smala Sussie där den satte stämningen till en hel film. I konsertform är den ett mästerverk, det handlar om äkta kärlek och: Randy är världens bästa Randy, ni behöver inte oroa er.

CARL-MAGNUS FAGERHOLM

Mer läsning

Annons