Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Var generation har sin motreaktion

/

Annons

Vi 70-talister. Du vet hurdana vi är va? Ironiska. Cyniska. Tvivlande. Ja, så klart du vet. Vi tjatar ju oavbrutet om det. Men hur blev vi så här? Jag skyller på det kulturklimat vi växte upp med. För kultur fostrar och formar. Vare sig du vill eller inte.

70-talet var en tid då tv-program och böcker för barn var gravallvarliga, uppfordrande, skamlöst självrättfärdigande och förgiftade av politik. Det var en tid då en barnbok kunde heta Här är Nordvietnam! utan att någon riskerade åtal.

Nu när jag skriver det här flyter ett obearbetat trauma upp till medvetandets yta: boksviten om pojken Ola. Åh Gud. Ola, din stackars krake. Plötsligt minns jag den stumma värken i magen när jag konfronterades med hans eländiga lilla liv. I en bok skiljer sig Olas föräldrar. I en annan ser han en cyklist bli påkörd av en bil. I en tredje dör hans farfar, vilket även en liten del av min barndom gjorde när en dagisfröken läste boken för mig.

Kalle Lind, född 1975, är en ISO-certifierad ironiker som jobbar med humor på P3. Han gjorde upp med sin kulturella uppväxt genom att skriva boken Proggiga barnböcker. När Kalle fick frågan av Svenska Dagbladet hur all denna smutsgrå socialrealism påverkat honom förklarade han att har en distans till det mesta, sällan en definitiv åsikt.

Amen to that, Kalle. Vi 70-talister är generationen vars hela existens bygger på motreaktioner. Det är så vi har överlevt. Själv är jag övertygad om att min bacillskräck står i direkt samband med att dåtidens mysmarxister var så militant ohygieniska. Minsta statist i Ville, Valle och Viktor hade en persona som ropade ut "Hej allihopa, jag har aldrig använt en toalettborste i hela mitt liv!".

Frågan är nu hur våra ungar kommer att formas av samtidens barnkultur. Du kanske inte har inte sett några barnprogram på sistone? Det är inte så konstigt. Barn-tv är numer en subkultur som återfinns i nischkanaler som riktar sig uteslutande till barn. Det är bara barn som tittar, och så förstås befolkningskategorin som Gud glömde – föräldrar. Som småbarnspäron finns det alltså ingen man kan prata med om det själsliga övergrepp det innebär att se Musses klubbhus, Dora och framför allt Toot och Puddle. Det sistnämnda är inget barnprogram, det är ett preventivmedel.

Här möter vi två sensationellt lillgamla grispojkar i polotröjor. Och ja, som jag förstått det heter de alltså Tut och Pöl. Med hoppsasteg skuttar griskamraterna ut i världen och skrattar tillgjort, mästrar varandra om lagrade ostar och lär sig att dreja. Att titta är som att åka på weekendresa till Gardasjön med Rickard Sjöberg och Anton Abele. Nämnde jag att signaturmelodin bland annat innehåller ordet livskvalitet?

På 70-talet var barnkulturen ett enda långt FNL-möte som luktade Tartex och varm hårbotten. I dag är den kroniskt leende och luktar kristdemokrat. Hur påverkar det ett barn? Och framför allt, vad är motreaktionen på en grispojke i polotröja?

Andreas Nordström

Distanserad

till följd av 70-talets kulturklimat

Mer läsning

Annons