Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Var för sig är de suveränt bra

Annons

Jomenvisst funkar det när jämtländska folkrockarna Hoven Droven och Dalasinfoniettan sträcker ut händerna till varandra och säger Hej till publiken. Två timmars småputtrig lördagsunderhållning. Kaffe med dopp i halvlek. Snöslask utanför.

Sämre kan man ha det en grå eftermiddag i mars.

Men att mötet mellan parterna skulle vara "en crossoverkonsert i ordets rätta bemärkelse" håller jag inte med om. För trots vackra brobyggarintentioner i pressreleasen har Hoven Drovens bredbenta folkrock egentligen inget avgörande att säga Dalasinfoniettans flexibla och finlemmade hantverkare. Ej heller tvärtom.

Följdriktigt sitter "bondpojkarna från Jämtland" (deras egen beskrivning) påfallande ofta högtidligt uppsträckta längs scensidan och väntar på sin tur medan dirigenten Hans Ek lotsar sinfoniettan genom soltorkad Ravel, härligt småknäpp Bartók och sköljande Strauss-vals.

Sinfoniettan är kanon.

Oboespelet i världsklass.

Därefter vilar symfonikerna en stund medan Hoven manglar sina charmiga taggtrådspolskor och värstingvalser och på folkmusikers avslappnade vis "småtjötar" med publiken.

Hoven Droven är bra.

Ett grymt svängigt band, med stort hjärta och kunnande.

Det är i samspelet som det blir problematiskt. Två skilda musikuttryck på samma scen samtidigt betyder nödvändigtvis inte att musikalisk expansion infinner sig.

När sinfoniettan blåser in isblå fjällvindar bakom Kjell-Erik Erikssons fiol i kvintettens mjukrullande granskogs-hit Årepolskan händer det emellertid något. Då hittar man in i varandra på en sylvasst vacker kanal.

Likaså funkar samtalet när en stillsamt rullande Ravel-menuett flödar över i saxofonisten Jens Coméns fina och allvarsamma komposition Mörkertia.

Men när kvintetten kör på i en radda turboladdade folklåtar och symfonikerna samtidigt hugger in på det som blir över låter det bara Robert Wells på Nandrolon.

Det som vill vara folkrockens tillgång, elbas och trummor, framstår just då mest som en belastning. I Kristinehallens nerviga akustik låter fläskpukor, trashcymbaler och brummelbas rent ut sagt illa. Jag har hört trumslagaren Björn Höglund många gånger tidigare. Varje slag, varje markering den mannen levererar har alltid en avsikt, en mening, men här går det bara inte fram.

En annan gåta förblir folkmusikers förkärlek för tramsiga mellansnack. Genren är ju, gudbevars, så "naturlig" och "äkta" att vilket pinsamt dödprat som helst tycks vara tillåtet. Men det räcker nu.

Inse genast att det bara finns en Ronny Eriksson. Skippa omedelbart allt tugg om stendöda spelmän, svärmödrar och sprit.

Gör som Hans Ek och sinfoniettan. Låt musiken sköta snackandet.

REIDAR SJÖDÉN

Mer läsning

Annons