Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vansbro möter Vnuk

Annons

I kväll kommer Anna Vnuk till Vansbro med sin dansshow Kära medborgare och jag föreställer mig att publiken fnissar och njuter lika mycket i Medborgarhuset som den gjorde på Reginateatern i Uppsala, där jag såg den på fredagkvällen.

Det här är en humoristisk och egenartad dansföreställning, skapad av en av våra just nu mest uppmärksammade unga koreografer.

I föreställningen, som går på turné med Riksteatern, leker Anna Vnuk en lek med sina dansare, som går ut på att de alla ska gestalta och leva sig in i tjugofem olika personer, vanliga medborgare i landet Sverige.

Anna Vnuk har vid något tillfälle uttryckt att solidaritet går ut på att arbeta med sin egen syn på andra och bearbeta sin egen rädsla.

I Kära medborgare tar hon humorn och intuitionen till hjälp.

Det sympatiska med föreställningen är den ödmjuka attityden.

Inga gapflabb, inga schabloner.

För att undvika fördomar har dansarna avstått från att hitta på karaktärer i förväg och i stället jobbat med musik, kostymer och rörelser och ur det har några personer vuxit fram.

Utgångspunkten har varit att dansa med hjärtat. Typiskt är hur den muskulöst kraftfulle dansaren Daniel Andersson förvandlar sig till en graciös latinsk dansös i volangkjol, så inlevelsefullt att publiken närapå verkar andäktig, trots y-fronten.

I den säregna paraden av karaktärer framträder bland annat fyra Burger king-medarbetare, Lillkillen som inte vill gå till skolan, den kaxiga och haltande Kryckan och Gympadansösen med den gravida väninnan.

Ensemblen består av skickliga dansare, men var och en av dem är dessutom personligheter.

Skådespelartalangerna är en styrka i föreställningen där utmejslad mimik och kroppsuttryck behövs för att få fram de små nyanserade detaljerna.

Det ingår också prat i Kära medborgare. Jennie Lindström utnyttjar bland annat sina komiska talanger i gestaltningen av en ambivalent dam som inte vet om hon ska skratta eller gråta, och därför gör både och.

Scenografin med cirkustältet i centrum och den pigga och omväxlande, men samtidigt följsamma, ljussättningen håller samman de lite splittrade upptågen, och gör att det skapas en intimitet som gynnar publikkontakten.

Och det är just förmågan att skapa närhet till publiken som är Anna Vnuks styrka. Medryckande rytmisk musik, lite barnslighet och total brist på pretentiös distans ingår också i det lättillgängliga konceptet.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons