Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vänner och fiender

Annons

Delblanc kallade den "ett intellektuellt pekoral", Sven Stolpe slängde den i värmepannan - som Gustafsson konstaterar i efterordet tycks den ha varit en av förra århundradets mest utskällda svenska böcker.

Ändå rör det sig om en tämligen stillsam om än ibland påfrestande utdragen citatpepprad och namedroppad diskussion per brev om värdsläget. Iförda nog så överlastade intellektuella rustningar uttrycker sig kontrahenterna likt gammaldags duellanter ytterst höviskt nästan ursäktande i sina inlägg och bemötanden.

Det centrala ämnet är marxismens vara eller icke vara i den samtid som från 1848 års revolution sträckt sig fram genom alltmer töckenhöljda tider. Men då, 1848, fanns möjligheten att göra samtiden nödvändig och framtiden meningsfull, hävdar Myrdal. När inte detta skedde har vi dessvärre den samtid vi förtjänar.

Utifrån detta perspektiv blir det därför en tämligen långdragen genomgång av vad marxismens klassiker, kända och mindre kända, har sagt eller inte sagt i de brytningar och meningsutbyten som senare ledde fram till de ödesdigra historiska val som kulminerade i socialismens svek och sammanbrott inför förra seklets krigsutbrott.

Man kan väl kanske säga att Myrdal vinner duellen i kraft av sina ideologiska saltomortaler men att Gustafsson är rätt följsam längs den slingrande stigen mellan auktoriteterna. man uppfattar honom som en allmänt vänsterintellektuell debattör, om än med smärre reservationer gentemot det marxistiska grundmönstret.

Men i motsats till Myrdal har han en nypa självironi och är betydligt roligare i sina tafatt behjärtansvärda försök att tolka realiteterna i den omgivande vardagsverklighet han väl inte begriper så värst mycket av.

I ett efterord skrivet 2001 känner han sig emellertid tvingad att justera sina alltför välvilliga omdömen om de marxistiska teorierna och tycker väl att han den gången gick för långt i sin kritik av det moderna industrisamhällets avigsidor - i dagsläget ser han framför sig "en period av lysande högteknologi och en i sig snabbt vidgande världshandel".

Men diskussionen handlar ju inte enbart om mer eller mindre förlegade 1800-talsdebatter - läsaren kastas rätt in i den samtid som de äldre av oss väl känner igen. Vi befinner oss mitt i det kalla kriget. Watergateaffären, Chilekuppen, Vietnamkriget, oljekris, mellanösternkonflikt. Här hemma väcker IB-affären starka känslor, bägge är överens i sin kritik av makthavarnas mygel den gången - figurer som vi nästan glömt. Karl Frithiofson, en chefredaktör Olle Svensson jämte andra som gjort särskilt klantiga utspel i ärendet flyter upp ur de dammiga arkivhyllorna.

I sin återblick 27 år senare år Myrdal den mest konsekvente men också den mest ömtåligt rigide i sin kritik av det svenska rättssamhället, där han överallt anar ugglor i mossen - på slutsidan dyker det upp antydningar om mygel kring Estoniakatastrofen, på grund av hänsyn till baltisk grannsämja mörkade utredningar. Dessförinnan drar han föräldrarna Gunnar och Alva, som han inte för så länge sedan tog både heder och ära av på det privata planet, åter upp rampljuset då han hävdar att "partiet" inte längre vill kännas vid deras banbrytande insatser som sociala reformatorer.

Om nu samtiden för 27 år sedan var onödig, vad ska man då säga om vår egen? En tid när ideologiska diskussioner stöpts om till på förhand färdigställa klichéer - pratbubblor att klistras upp på standaren vid högtidliga tillfällen. När både nuet och det förflutna reducerats till frågelekar. Hermans kungakrönikor och kvällspressens pinsamt utdragna Robinsonader - om och om igen samma solkiga historia om vinnare och förlorare, ertappade dopare och pedofiler, statsråd och direktörsyngel som hänger på gärsgårn. Vad skulle väl inte ett liknande meningsutbyte i dag som Myrdals och Gustafssons 1974 ha att såga om den rysansvärda samtid som är vår egen?

ARNE SÄLL

Mer läsning

Annons