Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Välspelad och lättsinnig Strindbergstolkning

/
  • August själv. Ett introducerande metainslag är Björn Granaths entré klädd som Strindberg på den sista bilden som togs av honom. Annars är det en mycket naturalistisk uppsättning där Stina Ekblad och Örjan Ramberg briljerar.

Annons

Dödsdansen är i huvudsak ett drama verksamt i den psykologiska realism som är så tongivande i svensk teatertradition. Men visst vetter såväl hustrun Alices som mannen Edgars utbrott mot absurdismen.

Dödsdansen skrevs 1899 och Strindbergs brottning med makterna och skapandet i den så kallade infernokrisen några år tidigare ger också avtryck i dramat. Här finns ett Swedenborg-inspirerat resonemang om att helvetet inte är en plats eller idé utan ett psykiskt tillstånd, att många människor är döda utan att veta om det.

Så ska möjligen också den mystiskt uppdykande Maja från fattighuset förstås; Strindberg djupstuderade buddhism och kan ha avsett Maya - illusionens personifikation.

Svenska uppsättningar, exempelvis den minnesvärda med Jan Malmsjö och Marie Göranzon (1993, för SVT några år senare) som var Lars Noréns regidebut, tar ofta avstampet i den renodade tragedin och mera sällan i den tragikomiska situation, i äktenskapshelvetets väntan på döden, som Edgar och Alice befinner sig i, isolerade därute i den tornliknande bostaden på en skärgårdsö.

DN:s Leif Zern har dock konstaterat att engelsk teater länge betraktat Strindbergs allvar som skämt, notabelt så i den stora Broadwayuppsättningen (!) av Dödsdansen med Ian McKellen mot Helen Mirren. "Skrattretande och uselt", enligt Zern.

Den engelske regissören John Caird har hyllats för sina lustfyllda uppsättningar av En midsommarnattsdröm och Trettondagsafton på Dramaten. Han tar med sig det lätta anslaget i sin nya tolkning av Dödsdansen.

Björn Granath ges en metaroll när han gör entré i svart paletå med pälskrage, hög hatt och knollriga mustascher - precis som Strindberg på den berömda sista bilden i snöyran - innan han bjuder in publiken till tryckkokaren.

Granath spelar sedan Strindbergs alter ego, katalysatorn Kurt, i den berättelse som löst bygger på hans syster Annas äktenskap med hans vän från studenttiden Hugo von Philp. Samma vakande sjukdomsnätter, samma bitska repliker om Guds eventuella existens föll mellan Strindberg och von Philp (Strindberg var frälst, von Philp en dödssjuk ateist).

Det är en radikalt traditionell uppsättning sett till scenografin, mycket naturalistisk med sin förfallna och tidstroget möblerade, bedagade interiör, sina förbidrivande dimmoln, sina utsökta och tidstypiska kostymer. Kim Hedås musik slår an den rått komiska tonen med sin blues- och jazzfärgade inledning, men blir sedan näranog den omärkliga faktor som ger verket en sublim spänning.

Margaretha Krook spelade mot Holger Löwenadler (1967) och Keve Hjelm (1983) i betydligt modernare föreställningar. Caird har här till och med behållit språkets pluralformer - ett märkligt grepp, möjligen en följd av att Royal Shakespeare Company, där han är verksam, brukar bli utskällda när de ändrar i bardens språk.

Kaptenen som aldrig blev major är verksam vid ett obetydligt batteri i skärgården. Hans bok i vapenlära sålde dåligt. Högarna med räkningar växer. Han är osams med alla på ön ("Alla är pack!"), har en grandios självuppfattning och lever i ett typiskt strindbergskt, kärlekshatiskt äktenskap (njae, mest hatiskt egentligen) med sin fru sedan 25 år.

De två levande barnen (två är döda) är en krigsskådeplats. Frun gav upp sin teaterkarriär för den man hon hoppades skulle kättra på den sociala stegen. Replikerna dryper av cynismer. Positionerna är sedan decennier låsta.

Här finns en möjlig förklaring till att Caird avstår från den psykologiska realismen och väljer en absurdistisk, tragikomisk tolkning. Caird ser det möjligen som att de välkoreograferade grälen bara blivit teater, poser. Är det ett symbolistiskt språkspel? De ständiga lögnerna, i vardagen som livshistorierna, tyder på det.

Det är förödande välspelat, föga nyskapande men oerhört drivet, väl i nivå med Leka med elden häromåret, ett verk som för övrigt brukar ses som en pendang till Dödsdansen. Stina Ekblad, som i den här uppsättningen får sympatierna på sin sida, gör Alice med svindlande precision.

Örjan Rambergs skitstövel Edgar porträtteras mer åt det patetiska hållet, och det finns inslag av märkligheter och nonchalanta saker i Rambergs spel - kongenialt med Cairds avsikter.

Björn Granath fyller scenen med så mycken närvaro att Kurt framträder tydligare än vad som kan bli fallet, och vad som blev det när Allan Svensson gjorde rollen.

Strindbergs eftergift åt sin samtids svala mottagande av pjäsen, epilogen Dödsdansen II, är väsentligt svagare teater. Den yngre generationen (Christoffer Svensson som Allan och Sofia Pekkari som Judith) inleder en hoppfull kärlekshistoria, "vampyren" Edgar (som livnär sig på andras själsliv) får sitt rättmätiga straff och Alice bekänner att hon en gång ju älskade den gamle knölen.

Men Dödsdansen I är teater så bra som den blir.

DÖDSDANSEN I-II:

teater - tragedi

  • av A Strindberg
  • Regi: John Caird
  • I rollerna: Stina Ekblad (Alice), Örjan Ramberg (Edgar), Björn Granath (Kurt), Christoffer Svensson (Allan), Sofia Pekkari (Judith) m fl
  • Dramaten, Stockholm, 30/3

Mer läsning

Annons