Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Välskrivet klassiskt familjedrama

Annons

Upptakten för tankarna till Lars Norén: Efter att ha hållit sig borta i flera år återvänder Kristian till sitt barndomshem vid havet. Hans mor ska resa till Florida med hans äldre bror som vill komma ifrån sin egen familj ett tag.

Kristians uppgift är att under några sommarveckor ta hand om sin halvsyster Kaj som visserligen är vuxen men psykiskt labil. Hon kom nyfödd som en oväntad present till familjen, resultatet av faderns otrohet som så småningom ledde till skilsmässa och oförsonlig splittring. En annan familjebomb är Kristians kärleksaffär med Lisette, svägerskan som är gift med hans våldsamme bror.

Växelvis låter Anne Swärd de inblandade berätta sin historia där det förflutna flyter ihop med nuet under de loja dagarna vid havet. Successivt växer bilden av en splittrad familj fram.

Tidigt står det klart att det hela kommer att sluta i en katastrof, frågan är bara när och hur den kommer att te sig. Den osäkerheten lyckas Anne Swärd hålla vid liv intill slutet.

När katastrofen inträffar sker det lika oväntad för läsaren som för de inblandade. Hon väljer dessutom det originella greppet att inte explicit skildra det dramatiska ögonblick när allt rämnar. Det förloppet gestaltas i stället efteråt och indirekt - när tragedin redan är ett faktum och då liksom i förbigående som en del av ett annat skeende.

Anne Swärd har sin berättelse i ett fast och häpnadsväckande säkert grepp. Det är genomtänkt komponerat och välskrivet, dramaturgin med den uteblivna urladdningen är lysande.

Romanen igenom lyckas hon upprätthålla det krypande obehag som trots (eller just på grund av) stämningsmättade bilder påminner om att marken i det idylliska landskapet är minerad och relationerna bräckliga. Möjligen är det hela lite för väl genomfört. Rollbesättningen i dramat "familj i söndring" är nästan alltför perfekt besatt med en mamma som jobbar för mycket, pappa som drömmande knöl, två bröder som liknar Bibelns Kain och Abel och den oönskade och därför oberäkneliga Kaj. Med sitt sära beteende och magnetiska dragning havet, hennes rätta element, framstår hon snarare som ett väsen än som en människa av kött och blod.

I romanens tredje och sista del - efter katastrofen - är det endast tre röster som träder fram i varsitt kapitel: de båda bröderna och deras halvsyster. Splittrade på nytt i varsin värld, i fängelset, på sjukhuset och den värld som är Kajs egen. Barnen som familjehaveriets skärvor. Kan det bli tydligare?

HENRIETTE ZORN

Mer läsning

Annons