Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vägvalen formar livet

Annons

Visst ligger det en ironi i pjäsens titel, för något perfekt svar får vi ju aldrig. I den mån pjäsen ger en fingervisning handlar det om nödvändigheten av att våga välja, om man ska kunna kalla sig vuxen.

I inledningen ger en ung kvinna uttryck för sina nästan panikartade känslor inför de stora val som ska forma henne privat och yrkesmässigt.

Livsvalet är ett dramatiskt tacksamt ämne. Karin Wegsjö och Aziza Dhaouadi har skapat en föreställning som blandar dokumentär och teater. Samtidigt som högtalare låter oss höra de direkta berättelserna från människor de intervjuat om hur de formats av sina vägval, åskådliggörs deras öden sceniskt av tre skådespelare. Autenticiteten ger stark och till stora delar drabbande närkänsla.

Det gör ont att välja bort sitt liv, säger den kvinna som i sin ungdom avstod från en egen familj av hänsyn till sin mor. Ont gör det också att inse att man en gång valt att stå på mobbarens sida. Men pjäsen visar också på de positiva valen, uppbrottens och nytänkandets val.

Skådespelarna, Maria Eggers, Sonja Lund och Calle Jacobson, rör sig skickligt och nästan omärkligt mellan ett spektra av olika roller. Det är mycket deras lyhörda inlevelse som ger stabilitet åt det splittrade textunderlaget.

Den här teaterformen kräver stor koncentration och fantasi hos publiken och strömmen av olika berättelser borde egentligen inte blivit så strid. Till slut blir det för många tänkta gestalter och för många turer på det tomma scengolvet med pallar som ska föreställa allt från bussar till kyrkbänkar.

Den detaljfattiga scenografin är annars mycket påhittig. En borttappad lovikkavante förföljer den som struntade i att lämna den till ägaren och växer till gigantiskt format, påkallar uppmärksamhet som samvetet efter en försummelse.

Den mest anslående symboliken ryms i den röda tråd som dyker upp i olika sammanhang - härvor av känslor innanför blixtlåsförsedda bröst, relationstrådar som snärjer och sammanbinder.

Ljussättningen spelar en viktig roll och är särskilt suggestiv i vissa scener, som i skildringen av det tysta täta snöfallet kring den ödesdigra trafikolyckan.

De specialkomponerade musikinslagen, mimik och rörelser fungerar väl ihop med de berättade historierna. Effektfullt är experimentet att låta den unga kvinnan möta sitt alter ego i filmad version exponerad på väggen. Det hela utvecklas till ett multikonstverk, där inte minst dansinslagen ger föreställningen rytmiskt liv.

Det perfekta svaret serveras inte av Riksteaterns ensemble. Men föreställningen formulerar många angelägna frågor på ett igenkännbart vis, lika sorgligt och dråpligt som verkligheten.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons