Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vägmärken som väckte förvåning

Annons

I år, när 100 år gått sedan Dag Hammarskjöld föddes, har Vägmärken och dess författare, som nog varit på god väg in i glömskan, fått förnyad aktualitet.

Vägmärken väckte förvåning när den kom ut.

Ingen i hans omgivning kände till att han förde en dagbok av det här slaget och ingen tycks ha förstått djupet och intensiteten i de "förhandlingar" han haft "med sig själv - och Gud".

Trots den omfattande forskningen och litteraturen om Dag Hammarskjöld tycks den bild han skapat av sig själv genom Vägmärken som den ensamme, inåtvände sökaren vara den som dominerar det allmänna medvetandet. Att det också fanns en lättsam och glad sida hos honom har uppmärksammats mindre.

För sin samtid blev Hammarskjöld utöver sina direkta diplomatiska insatser känd genom de tal och anföranden inom och utom FN han hade att hålla.

De finns att läsa i Public Papers of the Secretaries-General of the United Nations (del II-V) och gavs ut 1972-1975 av hans medarbetare Andrew Cordier och Wilder Foote.

Nu har åtskilliga av dessa sedan länge svåråtkomliga texter på nytt blivit tillgängliga genom en pocket på Atlantis med titeln Att föra världens talan.

Haikuspecialisten Falkman är väl förtrogen med Hammarskjölds sammansatta tankevärld och de yttre villkor han verkade under.

Generalsekreterarens tilltal och tankar inför offentligheten, som de presenteras i Atlantisboken, utgör ett värdefullt komplement till dem i det slutna rum, där Vägmärken kom till.

Som författare och talare från FN-tribunen och i historiens ljus framträder Dag Hammarskjöld som något av en folkens och mänsklighetens tålmodige och tolerante lärare, präglad av både realism och framtidstro. Han skulle som sådan förmodligen haft en hel del att säga till dagens villrådiga européer - ord av tröst till de besvikna och av förmaning till de triumferande.

BENGT THELIN

Mer läsning

Annons