Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vågade aldrig ställa ut

Annons

Allt fick Söderbärke församling överta. Efter över sex decennier i det fördolda vill nu en arbetsgrupp, tillsammans med Söderbärke hembygdsförening och Dalarnas museum, lyfta fram samlingen genom utställningen, en skrift och kanske ett minnesrum i hembygdsgården.

- Paul Eriksson är en man som lämnar fler frågor än svar, säger Örjan Hamrin på Dalarnas museum.

I sin ungdom fick Paul möjlighet att studera på Valands målarskola i Göteborg, något som blev ekonomiskt möjligt sedan modersarvet, en stor bergsmansgård, sålts. Han fick konstnären Carl Wilhelmsson som lärare. Skolningen reducerade honom till en ödmjuk sökare, skriver han själv i en självbiografisk text från 1934. "Då börjar en självkritik som till slut skall övergå till att bli en kamp mellan hopp och förtvivlan, en förtvivlan som endast framgång kunnat bota."

1908 lyckades han övertala fadern att få åka till Paris, vid den tiden konstens centrum i världen. Åtta månader studerade han på Studio Colarossi, säkert en lycklig tid i hans därefter högst glanslösa liv.

Men kanske var mötet med konstens alla snillen (i Paris fanns en stor och framgångsrik nordisk målarkoloni) för mycket för en känslig ung man med ständiga självtvivel.

Paul Eriksson lämnade drömmarna om ett liv som konstnär. De återstående trettio åren i sitt liv levde han i föräldrahemmet i Saxe och hjälpte dem bruka jorden. På fritiden började han skulptera i trä.

Han signerade inte sina verk eller satte ut datum. Man kan ändå skönja utvecklingen. Under 20-talet arbetade Eriksson med skulpturer i en religiös, lite slickad stil som dominerade i Europa. Han beundrade också den danska strama och stiliserade

formen.

Mycket märkligt är det altarskåp Paul Eriksson snidade, ett arbete han gick in i så hårt att han blev sjuk. Fascinerande är också det utvikbara skåpet med de tolv nattvardsgästerna, tudelat rakt igenom via den långa bordsskivan. På bordet vilar rader av knäppta händer och under det följer alla fötter och kjolveck samma mönster.

I de sakrala figurerna, som Den gode herden och Den förlorade sonen, finns innerliga känslouttryck, som man saknar i de senare verken.

Med åren gick Paul Eriksson alltmer in i sig själv. Hans fantasi kretsade kring historiska motiv som Gustav Vasa och Gustav II Adolf, eller allegoriska teman.

Den stränge fadern och den dominerande, men högt älskade modern, är återkommande modeller. Mycket har drag av trätäljartraditionens folkliga stil. När det är som bäst är det genuint originellt i naiviserande stil.

Naivismens glättighet låg däremot inte för Eriksson. Hans skickligt utförda figurer är stramt stiliserade. Ibland vittnar ett tvångsmässigt formspråk om inre kriser. De psykiska låsningarna speglas i det liksom förstenade formspråket.

En period sysselsatte sig Paul Eriksson intensivt med att skulptera akrobatiska balansakter. Inte bara den stadiga isprinsessan, utan också Jesus dansar runt på tå.

Figurerna har kastat sina kläder och tänjer sina kroppar till det omöjliga. Men balansfixeringen utstrålar kontrollbehov. Som i frusen sorg fastnar rörelserna i luften innan de levs ut. Kropparna blir uttryck för ett konstnärskap som befann sig i en evig kamp för att uppnå frigörelse.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons