Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Vädra kulturredaktionerna!"

Annons

Du skriver ironiskt om "den allt igenom ödmjuka rubriken ÕSå tystas geniernaÕ som om du inte visste att det aldrig är artikelförfattaren som väljer rubrik, och då särskilt inte i en kvällstidning som gör allt de kan för att fånga läsare. (Särskilt till en av de få sidor som faktiskt med viss behållning går att läsa i en kvällstidning.) Det är inte jag som valt rubrik. Jag får välja debattsidan för mina inlägg. Kultursidan rengör redaktionen när jag mejlar den någonting.

Jag har slutat ägna mig åt personlig vendetta. Jag hade avslutat en biografi över Dan Andersson och upprörts och förfärats över den tystnad och det kompakta motstånd han mötte under sin levnad.

Efter hans alltför tidiga och tragiska död sitter sedan samma människor som tystade ner honommedan han levde, och klappar händerna och sjunger med i hyllningskören. Dan Andersson är bara en i raden av författare som tystats ner av sin samtid. Som lärde män och kvinnor inte brytt sig om, rynkat på näsan åt, ställt åt sidan för andra, nu bortglömda, skriftställare.

Dan Andersson var en självlärd författare, en autodidakt, hade inga fingrar i någon kotteriflottig syltburk, kände ingen inflytelserik människa i Stockholm (för om du läst artikeln noga ska du se att jag skriver om "de större tidningarnas kultursidor" och med all respekt; där är väl inte Dalarnas Tidningar än...)

Jag är inte Dan Andersson. Jag är varken särskilt missförstådd eller ett geni. Men jag vägrar att finna mig i att år efter år bli förbisedd av dem som har till yrke att uppmärksamma.

Jag reagerar på en orättvisa. Många kulturrecensenter sköter sitt yrke dåligt. Och de har en enorm makt. De kan få ett författarskap att stanna upp, gå i träda, ta flera steg bakåt. Bara genom att inte göra sitt jobb.

Maktmänniskor som inte gör sitt jobb måste granskas! Varför ska recensenter vara heliga?

Men åter igen, Jens, det här handlade inte om mig. Det handlar om alla de ömtåliga, ödmjuka och känsliga konstnärer som riskerar allt genom att lämna iväg hela sitt liv för bedömning och sedan upptäcker att deras liv, deras konst, inte var värd att ens bry sig om. Även om jag, liksom alla andra, slåss med min egen otillräcklighet varje dag.

De flesta författare är så förtvivlat måna om sina positioner, sitt anseende. Jag har inga positioner och skiter i mitt anseende. Jag blev inte författare för att ha något att snacka över vid kvällsgroggen. Jag blev författare av nöd och tvång, för att det är det enda jag kan, för att skrivandet gör omvärlden begriplig för mig.

Jag ville slå ett slag för alla som trots ett kompakt motstånd fortsätter att berätta sina historier, måla sina tavlor, sätta upp sina pjäser, alla dem som aldrig kommer att få sina namn i svarta rubriker på landets kultursidor. Jag ville slå ett slag för den självlärda konsten. För alla oss som inte gått de rätta skolorna, har de rätta utbildningarna men ändå är idiotiska nog att tro att vi har något att komma med.

Den självlärda konsten är en drake som vaknat.

Den instängda luften på de större tidningarnas kultursidor borde vädras ut. Den överlägsna elitistiska tonen måste få ett slut. Den ständiga genusdebattfiltreringen borde upphöra. För kulturen är viktigare än någonsin. Verkligen! På riktigt!

Kulturen är en absolut livsnödvändig motkraft till den nya tidens förbannade ytlighet. Men glappet mellan kulturen på golvet och de höga herrarna och damerna på kultursidorna hotar att vidgas. Artikeln var tänkt som en hyllning till skrivbordspoeterna.

Du vet att jag alltid slagits för dem. Att jag är en av dem. Och att det blodfattiga kulturklimatet i det här landet är en förutsättning för vissa kulturredaktioner att damma vidare i sin konservatism.

Ingen vågar något. Den svenska kulturdebatten är till mångt och mycket en pinsamt kollegial angelägenhet för ett gäng polare från huvudstaden. Något blekare, blodfattigare får man leta efter.

Jag borde aldrig ha ringt det där samtalet till dig den där lördagen. Det är länge sedan nu och jag levde ett annat liv då. Jag gick runt på starkbärs och indignation. Jag var Christer Pettersson. Jag har blivit äldre. Jag ber om ursäkt för att jag kallade dig taskiga saker. Fast jag tycker fortfarande det är ofint av en recensent att inte se hela föreställningen och smyga iväg mitt i.

Vill du läsa om det i litterär form finns förresten det där telefonsamtalet nedtecknat i min senaste roman Flyktsoda.

Det där sms:et jag skickade var sänt med ett leende i mungipan. Jag var glad, som alla yrkesmän och -kvinnor, över att någon tyckt om det jag gjort. Särskilt någon som jag betett mig som ett arsle mot.

Det hedrade dig att du trots det kunde tycka om min föreställning den där gången. Du kanske är unik. Fast det är svårt att uppfatta en sådan ton i ett sms.

Du skriver att du kommer att fortsätta skriva vad du tycker. Det är bra.

För det kommer jag också fortsätta att göra.

MARCUS BIRRO

Mer läsning

Annons