Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad vill Allah?

Annons

Ahmadou Kourouma (född 1927 i Elfenbenskusten) är en av det franskspråkiga Afrikas mest kända författare, och det är bara att tacka förlaget Tranan för att de nu introducerar honom på svenska.

När Birahimas mor dör följer han med amulettmakaren och bedragaren Yacouba, som lovat föra honom till hans moster i Liberia. Men där rasar inbördeskriget och de överfalls av en grupp barnsoldater ur en av de stridande fraktionerna. Och Birahima tar värvning. Han får nya kompisar, rejält med mat och en kalaschnikov, och börjar strida för översten Pappa den gode. När stridslyckan vänder är det bara att byta läger och ansluta sig till någon annan av de krigsherrar som slåss om herraväldet över landet. Birahimas mål är hela tiden att finna mostern, och efter många äventyr och ännu mer elände gör han faktiskt det. Fast inget blir ändå riktigt som han har tänkt. Allah gör ju ändå alltid som han vill.

Det är Birahima själv som för ordet. Och vilken berättarröst! Språket är en vildsint blandning av slang, svordomar och högstämda fraser, samt diverse uttryck och ord på något av de dialekter och språk som talas i området. Kourouma låter Birahima tala direkt till läsaren. Ibland blir han trött och slutar abrupt, bara för att dra igång svadan igen i nästa kapitel. Till sin hjälp har han fyra ordböcker: Larousse, Petit Robert, Harrap's ordbok samt Förteckning över lexikala särdrag i franskan i det svarta Afrika. Och i ständiga parenteser förklarar han det han säger, allt från ord på hans eget språk malinke som svordomen "Faforo" (farsans kuk), till vad som kan tyckas som självklarheter, t ex att "vifta" betyder "svänga med". Hans ordförklaringar avslöjar ibland också något om hans av krigets förvrängda världsbild, som när han efter ordet medkännande tillägger att medkännande betyder att låtsas ta del av någons olycka.

De ständiga och inte sällan komiska avbrott som alla dessa förklaringar innebär, utgör en sorts Verfremdungseffekt, som hjälper läsaren att ta till sig det förfärliga som utspelas. Men framför allt är det den trotsigt uppkäftige Birahima själv som förvandlar denna eländesskildring till en så livsbejakande historia. Det låter kanske konstigt, men mitt bland strider, rivaliteter, avrättningar och trolldomsrättegångar lyser en nästan magisk stråle av humor och hopp. I detta påminner den om en annan roman om en ung pojkes svåra liv, men i en helt annan miljö: amerikanen JT LeRoys "Sarah", en nattsvart eländesskildring som ändå lyckades sprida ett egendomligt och sagoskimrande ljus.

Kourouma skriver på franska, den sorts franska som talas i de före detta franska kolonierna i Afrika. Översättaren berättar i ett efterord att Kourouma fått kritik i Frankrike för att skriva "dålig" franska", medan andra ser hans språkbehandling som förnyande och omvälvande. Det kan för övrigt inte ha varit en lätt uppgift att översätta denna roman och jag är imponerad av Åsa Larssons bedrift.

I berättelsen om Birahimas upplevelser i inbördeskrigets Liberia förvandlas ett stycke nutidshistoria till påtaglig och uppfordrande verklighet. Här kryper barnsoldatens tillvaro in under skinnet på läsaren på ett sätt som inget reportage eller nyhetssändning någonsin kan göra. Här är fiktionen ett redskap vida överlägset fakta. Att romanen trots all tragik ändå är så upplyftande, ja till och med rolig, är inget mindre än ett under.

EVA JOHANSSON

Mer läsning

Annons