Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad är det för fel med att vara en "folkorkester"?

Annons

För att tala med Strindberg är länsmusiken i en fas där det "rivs för att få luft och ljus". Den relativt färska länsmusikchefen Karin Switz fick kulturpolitikerna att sätta morgonkaffet i halsen när hon här i tidningen, för ett halvår sedan, deklarerade att "det är inte bra för Dalasinfoniettan att spela för 20 personer i Smedjebacken". Men i landstingets nya Kulturvision visar det sig att Switz linje snabbt vunnit stöd.

Tidigare framhölls lokal närvaro och bredd för att förankra orkestern i alla Dalarnas 15 kommuner. I dag talar ledningen gärna om spetskvalitet, nationella ambitioner och att konstmusikpubliken från mindre orter därför kan bussas till Dalarnas större orter.

Det finns mycket i det nya som jag gillar: Den kompromisslösa strävan efter kvalitet. Viljan att framhålla solister i den egna orkestern. Nytänket vad gäller publikarbete. Planerna på en vinterfestival i norra Dalarna. Men jag får också rynkor i pannan inför den nya färdvägen.

Det är ingen tillfällighet att det i målen för sinfoniettan saknas skolkonserter. Numera står det att orkestern ska komplettera länsturnéerna med att spela "i övriga landet och även utomlands". En stilla fråga: Varför? För att musikerna själva vill ha utmaningen med en konsert i Köpenhamn?

Jag brukar påstå det när det gäller Dalateatern och gör det också gärna vad gäller Dalasinfoniettan: Skattebetalarperspektivet på verksamheten är inte helt fel. Att nå många (och gärna nya) i Dalarna genom att tilltala brett men att ändå ha kvalitet i det som görs borde vara den eftersträvansvärda ekvationen. Breda publikgrupper i Dalarna måste känna att de "får något tillbaka". Vad är det för fel med att vara en "folkorkester"?

Möjligen tillåts en liten, inflytelserik grupp specialintresserade konstmusikesteter att i för stor utsträckning sätta dagordningen. En grupp som tidigare rynkat på näsan åt Dalasinfoniettan. Så tolkar jag de nya ambitionerna att konkurrera med andra mindre orkestrar i Sverige och Switz längtan att "bli godkända av recensenterna i den stora världen".

Vad sägs om att inrikta verksamheten på att bli med beröm godkänd av en jättepublik i Cassels i Grängesberg i stället? Hur godkänd är Dalasinfoniettan av publiken i Borlänge?

Jag reser själv runt i landet och utomlands och lyssnar. Dalasinfoniettan når inte kvalitetsmässigt upp till de högsta tinnarna. Visst vore det kul om spetsen, som vässats på senare år, kunde bli ännu vassare. Men det är inte spetsen som är orkesterns raison d'être.

Switz blir antagligen hjältinna bland musikerna. Att harva i en öde och kall kyrka i Mora eller inför en glest besatt salong i Smedjebacken med musik som man repeterat i veckor känns kanske tröstlöst. Men jag menar att det är publikarbetet som brustit när det blir så. Och det är publiken som är uppdragsgivare och finansiär. Det finns en grundläggande nyfikenhet på klassisk musik som borde förvaltas. Idén om musikbussar är intressant.

Naturligtvis blir det under samarbeten med andra orkestrar aktuellt med konserter i deras hemlän. Men om Dalasinfoniettan inte inser att det är viktigare att trollbinda en aula med mellanstadieelever i Älvdalen än att få goda recensioner från konserter under kristallkronor i Paris anser jag att orkestern är illa ute.

Mer läsning

Annons