Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ut med det nya, in med det gamla

/
  • Gammal och genuin. Stig-Anders, även kallad Hästmannen, gör som man alltid gjort och känns genast mer äkta än alla vi som bor i fina, isolerade hus och som tar maskiner till hjälp.

Annons

Snarare verkar de flesta vara egentligen besatta av det genuint gamla. För det gamla blir på något sätt automatiskt mer genuint än det nya. Tänk Antikrundan, tänk Sweden Rock Festival.

Varför? Handlar det bara om vår ångest inför det moderna samhällets hets och slit-och-släng - en klassisk förklaringsmodell. En kliché, rentav.

Ser man en film som Hästmannen så är det kanske inte så konstigt att sätta likhetstecken mellan gammalt och genuint. Den sorterar under dokumentärfilmskategorin "originella kufar som envist lever som på farfars tid". Gärna på kant med myndigheterna som vill ha in dem på något sterilt ålderdomshem. Min svärmor älskar för övrigt sådana filmer. Hon är inte ensam, filmen sågs av 1 500 000 personer när den visades i Svt härom veckan.

Just exemplet Hästmannen handlar om 60-åriga Stig-Anders. En smålänning med enormt skägg som sliter hårt med ålderdomliga verktyg och sina älskade hästar i skogen och jordbruket och som lever mest på hembakt bröd.

Men han är inte en vanlig vresig anakronism, som vägrar vika sig för maskiner och andra moderniteter. Han är ingen eremit, utan utstrålar en så genuin välvilja och godhet att man lätt kan ha överseende med filmens romantiska skimmer över hur härligt det är att bärga hö mitt i vintern.

Sådant är ju inte så romantiskt i verkligheten, ens för Stig-Anders.

Men folk har en tendens att glömma. Glömma att folk inte hade det så himla kul i fattigsverige, när man helt enkelt var så illa tvungen att leva som Stig-Anders eller värre. Skulle det vara ännu mer äkta med någon som levde som på stenåldern?

Likadant är det inom musiken. Det är lätt att säga att det var bättre förr och hänvisa till odödliga legender som Mozart, Elvis och The Beatles.

Men1700-talet var inte bara Mozart, 50-talet var inte bara Elvis, och 60-talet var inte bara The Beatles.

Det mesta var naturligtvis bara skit redan då. Men svunna tiders Günther and the Sunshine Girls, Sunblock och Vikingarna har ju barmhärtigt nog sjunkit djupt in i historiens kompost där de ligger och förmultnar, kanske tillsammans med bottenskrapet av den tidens musikkritiker. Där hittar ingen dem, åtminstone inte utan att skita ner sig rejält.

Den kollektiva glömskan skalar bort allt dåligt och skapar guldåldrar, nostalgiskt skimmer och får till och med brutala anfallskrig att framstå som ärofulla.

Det är ju ganska behändigt, men ska vi komma överrens om att det genuina inte har med ålder att göra?

Mer läsning

Annons