Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Uppvisning i självförnedring

Annons

När Johnny Knoxville, Steve-O och deras punchiga polare gör spelfilm av tv-serien som blivit tittarsuccé på MTV i USA så börjar de med dolda kameran-pastej och demolition derby i hyrbil och avrundar med att dundra upp kondomklädda Corgi Toys i ändtarmen.

Däremellan en dryg timmes irrfärder med ett gäng småpojkar på upptäcktsfärd genom den egna kroppen och dess olika vätskor.

Att se en flock dryga amerikanska skitungar utforska sina egna snoppar, bajskorvar och spyor tröttnar du som tittare på efter 30 sekunder.

Men det hade faktiskt kunnat vara lite roligt om det inte vore för att framförandet av filmens sketcher sker med en sådan stolt och ohämmad arrogans. Knoxville och vännerna självdestruerar effektivt de flesta av sina humoristiska infall genom att ställa ut dem i en gigantisk öken av dumflinad självgodhet.

Jag klockar in två, tre halvt

reflexmässiga småfniss under filmens gång, de flesta relaterade till sekvenser där Knoxville tar hjälp av Spike Jonze i sketcher där buspojkarna spelar gammelsminkade ärthjärnor med rullatorer som vapen.

Rullatorer med elmotorer, så klart. Det var det där med amerikaner och deras relation till motorfordon...

Jackassfilmen är antagligen en veritabel skrattfest för emotionellt handikappade män som nyligen lagt tonåren bakom sig och vars största dröm i livet är att landa en plats i huset till nästa

säsong av Big Brother.

För alla andra är rullen mest en långtråkig uppvisning i självförnedring och iskall neobuskis där den stora utvecklingen består i att det tidigare så sensationella tricket strumpa-på-snoppen ersatts av en nyårsraket i rektum.

Att det är korkat är acceptabelt eftersom dumheten ingår i paketet. Att det är trist och introvert är värre.

Fem procent skojigheter och 95 procent ångkokt äggplanta. Ingen höjdare.

Intressant är dock att notera att människorna bakom Jackass

anser det nödvändigt att utfärda "Gör-inte-detta-hemma" varning såväl i filmens framstjärt som i dess akterspegel. Det säger kanske mer än någonting annat om det kreativa dagsläget i ett samhälle där människor som Johnny Knoxville kan fjärta sig till superhjältestatus.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons