Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Upptäck skottlands bästsäljare

/

Annons

När Alan Horne startade sitt skivbolag Postcard hade han en dröm om att frälsa världen med den vackraste sköraste popmusiken ett band kunde uppbåda. Nu blev det inte så. Redan efter ett album och en handfull singlar upplöstes bolaget, men Postcards anda levde kvar i hundratals skotska band. De inspirerade band som Jesus & Mary Chain och Primal Scream, och de visade ett helt land av glåmiga ungdomar att de inte behövde komma från London för att kunna själva.

Nämn Skottland för en popflicka och hon börjar lyriskt rabbla band. Säg Skottland till en bokslukare och hon kommer generat mumla något om Irwine Welsh, Alan Warner och den där Kennedy, han var väl skotte? Sen blir det oftast tyst. Det litteraturen saknat, till skillnad från musiken, är inte bara eldsjälar och föregångare. Den har framför allt saknat en scen, en genre att förknippas med såsom musikens Skottland så självklart hör samman med postpunk och twee. Ända tills nu.

Egentligen började det redan för tjugo år sedan när Val McDermid släppte sin första Lindsay Gordon-deckare Report for murder. Samma år påbörjade Ian Rankin sin Rebus-serie. Men det är först nu som deras kollegor har nått ett sådant antal och anseende att dominansen blivit märkbar. I slutet av nittiotalet kom Alexander McCall Smiths charmiga serie om Damernas detektivbyrå och 1998 publicerades den första boken i Denise Minas Garnet Hill-triologi. 2004 debuterade Louise Anderson med Perception of Death och året efter kom Stuart McBrides Cold Granite. Tillsammans har de genom åren släppt mer än sextio deckare. Se er omkring på topplistorna i valfri boklåda, och ni kommer finna en skotte på en hylla nära er. Slå på teven och där är de igen.

Ändå är de så olika. Till skillnad från de svenska deckarna som oftast skrivs efter mall 1A: "Manlig frifräsare löser knepigt fall och super för mycket", eller mall 1B: "Kvinnlig underdog löser knepigt fall och oroar sig för familjen", skiftar stilarna här vilt. Om McDermid är den obestridliga drottningen av splatter och seriemördarondska, och McBride hennes trogna adept, är McCall Smiths böcker trots sin svärta, både humoristiska och småputtriga. Andersons debut lutar mer åt det psykologiserande obehagliga, med en stor dos oväntad humor, medan både Rankin och Mina skriver in sig i den socialrealististiska traditionen. Men där Rankin använder sitt medelklass-Edinburgh som fond, beskriver Mina arbetarklassens Glasgow, dess alkoholism, arbetslöshet och religiösa motsättningar. Till skillnad från de andra är Mina också uttalat politisk. Något som blir extra tydligt i den nya serien som utspelar sig under åttiotalets Thatcher-era, medan Nordirland fortfarande brann, och fackförbunden stod inför sin sista strid.

Alla skriver inte ens om Skottland. McDermid föredrar Manchester, även om hon nu låtit Gordon återvända till Glasgow, och McCall Smith har visserligen skrivit böcker om Glasgow, men deckarna som gjort honom världsberömd utspelar sig i Botswana. Minas och Rankins böcker däremot, hade inte kunnat utspelas i något annat land. De är lika beroende av den skotska kontexten som Donna Leon är av den italienska.

Det enda dessa författare egentligen har gemensamt förutom genrevalet, är den genomgående höga kvalitén. Vilket om något visar att en författarscen inte med nödvändighet behöver betyda likriktning. Istället kan den fungera som här, som inspiration för andra, ett hjälpmedel i marknadsföringen, en förutsättning för att en häcklad landsända ska resa sig, vässa pennspetsarna och ta över världen. Allt man kan hoppas på nu är att intresset för skotsk litteratur sprider sig till andra genrer, och att fler passionerade småförlag som svenska Minotaur (Rankin, Mina, Anderson, McBride) startas och visar oss vad vi mer har missat.

EMMA ALMGREN

Mer läsning

Annons