Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Unga, skärpta - unika

Annons

Trion som tar studenten i dag är långt ifrån ensamma om att antas till högre musikutbildning. Nästan alla som tar examen från konservatoriet studerar vidare, antingen utomlands eller vid någon av musikhögskolorna i Malmö, Stockholm eller Göteborg.

Violinisten Elna Carr, cellisten Per Hansen och violasten Sofia Lundström är dock unika på ett sätt. I mars provspelade de för platser vid Musikhögskolan i Stockholms prestigefyllda kammarmusikutbildning vid Edsbergs slott.

Alla tre kom in.

Hur gick det till?

- Man övar. Mycket, säger Per Hansen.

Elna Carr och Sofia Lundström nickar instämmande.

- Man övar som fan, provspelar jättetidigt en söndagmorgon och hoppas på det bästa, säger Elna.

- På tio minuter ska man visa upp allt man lärt sig, säger Per.

Att gå in och göra sitt livs viktigaste framträdande utan någon egentlig uppvärmning, inför en kritiskt granskande antagningspanel - det måste vara ohyggligt nervöst?

- Ja, det är ju det...

Musikhögskolans kammarmusikutbildning vid Edsbergs slott i Stockholm har totalt 25 utbildningsplatser. Just nu studerar elever från sju olika länder piano, viola, violin och violoncello vid institutet. Konkurrensen om platserna är, milt uttryckt, knivskarp, och att tre studenter från samma avgångsklass och samma skola ska bli antagna samtidigt är närmast... osannolikt.

I år inträffade det.

- Man förbereder sig och övar enormt mycket innan. Det är ju nästan det här ögonblicket man gått och förberett sig för under hela skoltiden här, säger Sofia.

Kanske till och med längre än så. Kanske hela livet, eller nästan.

- Jag var två och ett halvt år gammal när jag började spela, och sedan dess har man åkt på sommarläger och hållit på. Så att spela, det känns som att det är en del av en själv, berättar Sofia.

Elna Carr berättar att hon började spela i fyraårsåldern. Per Hansen hann nästan bli gammal farbror innan han hittade musiken, han var hela sex år gammal när han började spela cello.

- Men det går ju inte att börja med cello så mycket tidigare än så, konstaterar Sofia.

När man börjar spela så tidigt som ni gjort, finns det ett specifikt ögonblick då man bestämmer sig för att ha musiken som yrke?

- Man har vetat innerst inne... , säger Per.

- ...hela livet, säger Elna.

Elna, Sofia och Per pratar alla varmt om Musikkonservatoriet. Att få fokusera sig helt på musiken, att plugga tillsammans med andra blivande yrkesmusiker.

- Alla vet ju själva hur det är, så det är aldrig någon som säger någonting om man vill stanna hemma och öva i stället för att följa med ut och göra något annat, säger Sofia.

- Jag var femton när jag flyttade hit. Skolan blir som en familj. Det är öppet mellan sju och elva, så man är alltid där. Lärarna får agera låtsasföräldrar och stötta en om man mår dåligt, säger hon.

- Man tappar lätt kontakten med sina föräldrar. Man får kanske något mejl hemifrån ibland, men man träffas ganska sällan, säger Elna.

Hur länge klarar ni att vara ifrån era instrument?

- Det är ju ens lilla vän... , säger Elna.

- Om man åker hem en helg utan att ta med sig cellon, då kliar det i fingrarna direkt. Men när man tar med sig cellon är det inte säkert att man spelar mer än ett par timmar, säger Per.

Vad vill ni göra i framtiden? Hur ser drömjobbet ut?

- Solist! Fast det är fruktansvärt stor konkurrens där. Kanske kan man hitta en bra kvartett..., säger Elna.

- Jag tycker det skulle vara jättekul att sitta i en liten ensemble med två eller tre andra musiker. Att slippa vara helt själv, säger Sofia.

- Jag vill spela allting. Jag vill gärna hålla på med studiojobb, och kammarmusik. Lärare, kanske? Jag vill vara öppen för allt.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons