Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Underhållande om fiktiv poet

Annons

Fiktion är precis vad det är, en illusion skapad med olika dramatiska medel för att hänföra läsaren över en påhittad berättelse. Lögn alltså, men eftersom vi vet om det går vi med på det i en tyst överenskommelse.

Med dokumentären förhåller det sig annorlunda. Den vill ge sken av och, med all upptänklig vetenskaplig expertis, övertyga oss om att vara på riktigt, oavsett hur bred medvetenheten om sanningens resa genom subjektiva filter, minnets opålitliga rekonstruktioner och egennyttan än är.

Att balansera mellan fakta och fiktion och införa osäkerhet kring vad som är verkligt och vad som är diktat, är ingenting nytt, varken i litteraturen eller i andra konstyttringar.

Två av de mest uppmärksammade romanerna på senare tid som effektfullt nyttjat denna förvirring är Ernst Brunners bok om Edith Södergran och Björn Ranelids om Stig Dagerman.

Göran Hägg har skapat en inverterad variant av den här sortens fiktionaliserade biografier när han skriver om poeten, latinprofessorn och akademiledamoten Alfred Edvard Hedman i romanen som kort och gott heter Alfred.

Till skillnad från Brunner och Ranelid, som utgår från faktiska personer, hittar Hägg helt enkelt på en människa som han sedan, med dokumentärens alla knep, framställer som verklig.

I fotnoter ryms referenser till autentisk forskning, hänvisningar till fullständiga webbadresser med mera. I berättelsen understryks äktheten ytterligare genom att en uppsjö kända sekelslutsförfattare, bland annat Strindberg, Heidenstam, Fröding, Levertin, Oscar Wilde och André Gide, inlemmats.

På film kallas fenomenet mockumentär och många minns säkert häxfilmen Blair Witch Project eller fejkdokumentären som ville göra gällande att fotbolls-VM i Stockholm 1958 aldrig hade inträffat.

Kompositoriskt är Häggs roman uppbyggd som en kriminalhistoria eller forskningsresa. Läsaren får följa med i jagberättarens jakt efter Hedmans dunkla och nästan helt bortglömda liv och diktning.

Och resultatet är så övertygande att man nästan sörjer att Hedman aldrig existerat. Läst som biografi är detta kittlande spännande, läst som fiktion blir det mer långrandigt. Men läst som både och är Alfred befriande förvirrande och omåttligt underhållande.

SABINA ÖGREN

Mer läsning

Annons