Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Underbarn i trotsåldern

Annons

Jag skiter i vad musikjournalisterna säger. Jag har gjort en bra skiva. Reaktionerna här i Storbritannien har varit bättre, här förstår folk att jag ville göra en dj-skiva, ett album för gatan, fullt av stölder, säger Liam Howlett.

Försvarspositionen är förståelig. På 90-talet skrev Prodigy om dansmusikens karta och via album som Music for the jilted generation och The fat of the land blev man storstjärnor för allmänheten.

Keith Flints rödhåriga djävulsfrisyr är en lika kraftfull symbol för förra decenniet som Kurt Cobains plågade ansiktsdrag. Men mycket hinner hända på sju år och utifrån sett följer Prodigy en klassisk uppgång och fall-kurva. Bland symptomen finns sju års uppehåll mellan två album, den sågade singeln Baby's got a temper från 2002 och de mer eller mindre krystade gästartisterna på Always outnumbered, never outgunned: Skådespelerskan Juliette Lewis, Oasis-lufsen Liam Gallagher, rapparna Twista och Kool Keith.

Hur är stämningen i bandet nu?

- Bra. Under de senaste månaderna har vi jobbat om låtarna från skivan för att passa live. När Baby's got a temper släpptes tålde vi inte varandra, men nu är allt annorlunda. Vi gjorde en spelning i Grekland nyligen och det var en av våra bästa någonsin.

Vad har Prodigy betytt för popmusiken?

- Hur många elektroniska band har slagit publiken i ansiktet så många gånger som vi?

- Under 90-talet fanns det två band som betydde något: Prodigy och Oasis. Resten var popskit. Vi tog den elektroniska musiken framåt, vi förstörde den och skapade något helt nytt.

Prodigy gör en spelning på Arenan i Stockholm den 23 oktober. (PM)

JOHAN SJÖSTRAND

Mer läsning

Annons