Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Uchida elektrifierar publiken

Annons

Också 1991 var ett Mozartår, och då var Mitsuko Uchida hetast bland de heta uttolkarna, detta efter att ha spelat in pianosonaterna och -konserterna på ett hänförande sätt. Hon har inte mycket att bevisa längre och som många väletablerade artister engagerar hon sig i väl- görenhet och för unga talanger.

Därför är hon det stora affischnamnet för konserten för Röda Korset i Gävle på söndagseftermiddagen, när 25-årige protegén Jonathan Biss i själva verket är den som tar mest plats - det är han som spelar den 17:e pianokonserten.

The Borletti-Buitoni Trust är plantskolan Uchida själv tog initiativet till och såväl Biss som Gävlesymfonikernas underbarn och chefsdirigent Robin Ticciati stöds av stiftelsen. Jag antar att dessa kontakter gjorde konserten möjlig.

Ticciati imponerar med sin lust och glädje i såväl ouvertyren till Titus mildhet som i utdrag ur Berlioz Kristi barndom. Särskilt i de senare verken har Gävles diminutiva symfoniorkester nytta av att vara dubbelt så stor som Dalasinfoniettan. Mässingsblåset är klart bättre.

Biss ådagalägger ingen större personlighet. Det är flyhänt och väl utmejslat. Först i andrasatsens kadens visar han ambitionen att träda fram som pianopoet.

Den vansinnigt uppdrivna avslutningen hör till de allra roligaste passagerna i Mozarts pianokonserters många roliga passager. Små felspelningar förekommer i sats ett och tre.

Uchida elektrifierar däremot publiken i dubbelkonserten och visar en härlig, improvisatorisk elasticitet. Hon vågar viska och tar risker. Trots fem inapplåderingar bjuds inget extranummer.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons