Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Två veteraner lämnar dalascenen

Annons

Lyckans dar på Dalateatern - var det att spela Beckett?

- Ja, kanske. Eller kanske lika gärna en barnpjäs på turné, blir svaret.

- Gud, vad mycket roligt man fått göra här under årens lopp, utbrister Eva Millberg när vi möts bak teaterns kulisser. Och så slås hon av en roande tanke:

- Tänk om alla människor fick samma avslutning på arbetsdagarna som vi på teatern, med applåder och blommor.

- Vilket yrke vi har, att gå under huden på folk. Konstigt, men kul.

Nu söker Eva Millberg lyckans dar i sin hemstad Stockholm: För tredje gången medverkar hon i en Lars Norénuppsättning senare i vår.

- Och visst är det fantastiskt att få spela med Norén. Hans generositet och respekt för skådespelarna möts av samma respekt tillbaka. Alla vill göra sitt yttersta.

Begreppet lycka tror hon däremot göms mindre i de stora framgångarna och mer i det oväntade och vardagliga, i små stunder.

Att få ha drömmarna kvar är också lycka. I en av sina värsta mardrömmar upplevde hon hur hon bestals på säcken hon bar sina drömmar i.

Att Norén snappat bort Millberg från dalascenen är kanske inte så konstigt. Många är hennes magnifika rolltolkningar, både i stillsamt intensiv berättarteater, mångtydig Tjechov och starka utspel, som i Backanterna. Och så har hon odlat komeditalangen, bland annat i film med Lasse Åberg.

Eva Millberg är spontan och ansiktet nyanserat skiftande. Den känsliga mimiken hyllades i Millbergs tvåtimmarsmonolog som Winnie i Becketts pjäs, kvinnan som ohjälpligt sjunker ner i en jordhög. Rollen var ett av hennes stora kraftprov.

- Lyckans dar känns som en milstolpe, tycker Barbro Enberg. Men att regissera Becket är att gå på gungfly, han följde ingen dramaturgi. När vi började se Winnie som en positiv motkraft till jordens dragningskraft lossnade det.

- Du har regisserat alldeles för lite, säger Eva till Barbro, och det mesta tyder på att hon har rätt. Kanske blir det ändring på det nu när Barbro blir en aktiv pensionär.

- Till att börja med väntar ett hemligt filmprojekt. Och så fortsätter jag som regihandledare på Västerbergs folkhögskolas regilinje.

Lite latare blir jag nog, filosoferar hon. Men husrenovering, sånglektioner och lite teater ska hon nog hinna med.

- Kanske stänker jag lite färg på en duk, säger hon, rädd att verka för pretentiös med sitt måleri.

Barbro Enberg utstrålar eftertänksamhet. Vi har haft glädje av den där tillsynes naturliga inre tyngden i hennes högst skilda rolltolkningar. Hon har setts i roller med tragisk resning, som fru Alving i Gengångare, Meg i Den stora lögnen och hon har med värme porträtterat Billie Holiday. Men också förlänat Gombrowiczs Yvonne komiska höjdpunkter och setts som dolsk ränksmiderska i Molières Den inbillade sjuke.

Eva Millberg och Barbro Enberg kom båda hit med erfarenhet från de fria teatrarna i Stockholm. De var med när allt började på 1970-talet, en turbulent och entusiastisk tid då pionjäranda härskade bland kulturarbetarna som ville ut i landet och möta ny publik.

Eva Millberg kom till Dalarna redan 1973. Dalateatern var några år friteater, ledd av Henning Mankell, Eyvind Andersen och Olle Skogh.

- Henning Mankell stod till och med på scenen när vi satte upp en pjäs om Fet Mats, minns Eva. Det var enda och sista gången han spelade och han insåg nog själv att det var bäst så, skrattar hon.

Barbro Enberg kom hit 1975, samma år som Dalateatern blev landstingsstödd länsteater.

I början var det mycket rabalder kring produktionerna, påhopp och ifrågasättanden. Kanske var det med den burleska varianten av Lysistrate 1981 som Dalateatern blev dalfolkets teater på riktigt.

De ser ändå ljust på lärdomarna från de första kärva åren i Dalarna.

- Våra ideal om ett rättvisare samhälle följde med också in i teaterarbetet. Alla hade samma lön, alla deltog kollektivt i allt från ekonomi till konstnärlig inriktning. I dag är de osäkra på om de skulle orka med alla stormöten.

Men frågan som inställer sig under samtalet är hur en växande teater ska hålla demokratin levande. Den konstnärliga kärnan, kontinuiteten, den fasta personalen, är i fara i Teatersverige i dag, konstaterar Eva. Att de unga ställs utanför är en tragedi.

- Vi skulle sörja om våra tomma platser på Dalateatern inte ersattes med fast anställda, slår båda fast.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons