Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Två oengagerade rockrävar

Annons

De gamla vapendragarna Glenn Hughes och Joe Lynn Turner från Deep Purple gästade S2 i Borlänge på torsdagskvällen och gav en spelning som inte imponerade särskilt.

Glenn Hughes inleder med att berätta att han är glad att vara tillbaka i Borlänge. Han har varit här ett flertal gånger tidigare och skaffat sig en hel del bekanta i stan också.

Det är minsann inget fel på kunnandet här. Efter 35(!) år i branschen kan han sin sak, Glenn Hughes. Joe Lynn Turner har inte varit med lika länge men är en rutinerad räv även han. Publiken den här torsdagskvällen består till största delen av 30 plus-killar som kan sin hårdrockshistoria på sina fem fingrar, och då i synnerhet Deep Purples.

Allt eftersom spelningen får vi höra några gamla klassiker och det är också då det tänder till, hos publiken i alla fall.

Själva verkar de ganska ointresserade av att försöka piska upp stämningen i publiken när de har chansen. Det finns heller ingen röd tråd under kvällen utan spelschemat verkar ganska hafsigt sammansatt, utan någon speciell tanke bakom. De varvar äldre material med covers, sologrejer av Hughes och några riktiga stänkare men utan någon som helst symmetri i det hela.

Om de båda affischnamnen kan sägas att Glenn fortfarande är en fantastisk sångare, både i lugna och rockigare nummer, men att det känns lite tjatigt i långa loppet att höra honom yla på klassiskt Deep Purplemaner. Det låter bra de första 8-10 gångerna men sedan känns det bara som repris.

Joe Lynn Turner känns som en mera engagerad rocker men vid sidan av Glenn står han sig ganska slätt.

Sångmässigt står de varandra för nära för att kunna komplettera varandra och när man jämför de båda drar Turner en tändsticka där Hughes har en höjdhoppsstav att tävla med.

Bandet de båda har bakom sig består av tre svenska killar som verkligen kan sin sak. Synd bara att de är så anonyma på scenen att de får Lars Leijonborg att framstå som en riktig spjuver och gycklare...

Förutsättningarna var de allra bästa för en kanonspelning den här kvällen. Stor, kunnig och entusiastisk publik fanns på plats. Ett band bestående av ett par gamla rävar och några kompmusiker av mycket hög klass. Det egna låtmaterialet är nästintill obegränsat och av hög kvalitet.

Varför gick det då inte bättre? Varför kändes det som en axelryckning när jag gick efter spelningen?

Svar: Oengagerade musiker

PETER JOHANSSON

Mer läsning

Annons