Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Två essäer är inte mediokra

Annons

Hade jag lytt den förstnämnde skulle jag inte skrivit alls om Gunnar Bjarnes Essäer. Därtill innehåller den alltför många ointressanta och mediokra texter. Men nu råkar jag tro mer på min mentor nummer två och koncentrerar mig därför på de två texter som fängslar mig.

Den ena handlar om Abélard och Héloïse, kärleksparet från 1100-talet som fortfarande fascinerar. Den andra presenterar Universitetet på Robben Island, kalkbrottet på Nelson Mandelas fängelseö, som han och andra stora andar förvandlade till ett lärdomscentrum medan de hackade och skovlade.

Bjarne var läroverkspojke på 40-talet och uppväxt med Fänrik Ståls sägner och Viktor Rydbergs Singoalla. Båda tar plats i hans bok och det gör också hans familjeförhållanden.

Det är långtråkigt och ointressant att läsa dessa avsnitt med prägel av medelmåttiga gymnasistuppsatser. Bjarne var svensk- och historielärare på gymnasiet. Hans språk är stramt och oklanderligt vare sig han skriver om Joyce Carol Oates Blonde, det vill säga Marilyn Monroe, Göran Rosenberg, Judas Iskariot eller Evangeliernas motsägelsefulla Kristusbilder. Vad som förvånar mig är hur lite han tillför de analyser som redan gjorts i ämnena.

Om Abélard och Héloïse och om Robben Islands "universitet" har spaltmeter skrivits. Men här händer något hos Bjarne. Det blir spänstigt, engagerande och spännande både i beskrivningar, analyser och slutledningar.

Bjarne hävdar att den månghundraåriga romantiska kärlekssagan om den framstående 1100-talsskolastikern Abélard och hans tonåriga elev Héloïse kan vila på en bluff, fabricerad av Abélard för att bättra på dennes knäckta självkänsla sedan Héloises släktingar snöpt honom. Detta är medryckande läsning som bygger på ett gediget källmaterial. Bjarne, genom sitt yrke hemmastadd i vad man kan vänta sig av tonårstjejer, pekar på det befängda i att tillskriva 17-åriga Héloïse den lärdom, den mognad, den änglalika förmåga till uppoffring som historien svalt, påhejad av Abélard.

Nelson Mandela och några av hans medfångar förvandlade årtionden av fångenskap på Robben Island till en tid av fortsatt andlig och kunskapsmässig utveckling inte bara för sig själva utan för sina väktare.

När Bjarne i en tre sidor kort essä beskriver den processen finns där en känslighet och ett personligt engagemang som får texten att leva. Hans försynta förhoppning att några av erfarenheterna från universitetet på Robben Island ska leta sig in i klass- och lärarrum tycks vara drivfjädern.

När Bjarne kan skriva så här, varför tillåter han sig då att publicera meningslösa läsefrukter och annat lättviktigt gods som i Essäer?

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons