Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

TV:n fixar terapin

/

Annons

Vi har köpt en ny tv. En platt-super-full-hd-LED-tv. 40 tum. Skitstor. Och med sjukt bra bild. Så bra att den blir dålig faktiskt. Allt är kristallklart och lättflytande så att ingenting längre ser ut som långfilm utan mer som ett avsnitt av The bold and the beautiful. Eller ett bakom-kulisserna-klipp från en svindyr Hollywoodrulle. Helt omöjligt att förföras av storyn. Man bara sitter där och tänker att det är en studio med skådisar som gör sig till.

Men just nu passar det mig ganska bra.

För jag har fått en form av neglect. Ett funktionsbortfall i hjärnan som gör att man börjar bete sig som om saker på ena sidan inte existerar. Typ höger arm, ben, maten på höger sida tallriken, högersidan i en bok och så vidare. För att hjärnan har stängt av det som finns där.

I min hjärna har den själsliga djup- och smärtsidan slagit av. När jag kliver in i en videobutik alltså. Tokerier med typ Janne Loffe Karlsson står kvar på hyllorna, men allt allvarsamt är bortsållat. Mörka dokumentärer finns inte längre. Död och olycklig kärlek och alla typer av dramer är puts väck. Min sökmotor filtrerar automatiskt bort förtryck, arbetslöshet, barnlöshet, slocknade livsdrömmar, blod, bilolyckor och mord.

Skickligt väjer jag förbi fodral med Morgan Freeman och Kristine Scott Thomas och styr raka vägen mot Jennifer Aniston och Adam Sandler. Och Lasse Åberg.

Fodral med ensamma människor på stränder, små barn med fuktiga ögon och vapen ignoreras av min förtvinade hjärnhalva och jag börjar vissla glada cirkusmelodier samtidigt som händerna trevar efter något rosa med Kate Hudson och Jim Carrey.

Lars von Trier och Susanne Bier har jag helt loosat, vilka är de?

Neglectare får gå i arbetsterapi och träna. Det måste förstås jag också.

Och nu har det fallit sig så bra med den nya tv:n med oförförisk bild att jag har kunnat börja lite på egen hand faktiskt. Häromdagen till exempel stod killen i videoaffären och skrek att jag "MÅSTE HYRA MELANCHOLIA. Den handlar om VÄRLDENS UNDERGÅNG. Skitbra!".

Well, I don't think so. Jag fick verkligen samla all viljekraft för att inte rusa ut ur butiken. Men han lyckades i alla fall övertala mig om att hyra Black swan. Alltså, bara namnet: Black. Swan. Man hör ju. Depp. Och så det där krackelerade ansiktet på fodralet. Ångest.

Men då gjorde nya tv:n jobbet. Nathalie Portman i fågelvingar från Buttericks och rosa trikåer, i Bold and the beautiful-studioljus och avslöjande Hem till gården-skärpa. Inte alls läskigt faktiskt. Jag trappar upp nu och hyr Vägen och Hämnden och kanske till och med Melancholia. Utan krispigt förföriskt långfilmsfilter kan jag klara det.

Mer läsning

Annons