Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tungsint skildring av Siljansnäs

Annons

En ny roman som till delar utspelar sig kring Siljansnäs sätter luppen på livets skuggsida. Avsaknad av drivande berättande i denna onda saga gör att

berättelsen inte riktigt vill lyfta.

Elin avlider på sin ålders höst genom ett olycksaligt fall i trappan i sitt hus i Siljansnäs.

När hennes dotter Barbro och dotterson Markus reser upp från Stockholm för rensa ut huset, börjar det förflutna ta gestalt för Markus genom en packe dagböcker som Elin fört.

Fram träder en bild av en plågad människa som levt i ständig kamp mot att drabbas av sin mors Lallas psykiska ohälsa. Lalla var "en trött skugga" som lade sig över Elins liv.

En ytterligare skugga över Elins liv blev hennes makes alltför tidiga bortgång.

Som ett illavarslande omen om tillvarons obönhörliga grymhet figurerar den tragiska Johanna som begravt både man och barn och i decennier själv väntar på att få göra dem sällskap.

Dagböckerna löper kontinuerligt med avbrott under 1980.

Någonting äger rum som dagböckerna tiger om. En bilolycka inträffar, hon tappar sitt intresse för ornitologi och en Bertil skymtar förbi i hennes liv.

Utifrån anteckningarna löper Elins liv som parallellhandling från 1920-talet till 1980-talet, till stora delar tillsamman med hennes väninna Rut, vars livshistoria heller inte fick luft under vingarna.

Markus blir besatt av att fylla ut luckorna kring 1980, för att få en fullständigare bild av sin mormor.

Det här är alltså ingen munter roman, eländet är så kompakt att till och med trollsländorna är döende och släpar sig fram.

Tyvärr har tungsinnet även lagt en hämsko över prosan. Den känns korthugget framtvingad, outvecklad och hänger onödiga tyngder på läsupplevelsen. Jag efterlyser en engagerande ton som gjuter liv i skildringen. Stilen är träig värre, det känns som om boken pressats fram bara för att det ska göras.

Intrigen är tänkt att rotera runt ett uppklarnande kring Elins mentala ohälsa.

Den biten känns konstruerad och lyckas aldrig integrera sig i berättelsen.

Efter sista sidan vänder man på bladet för att se om det bjuds på någon poäng till avslutning.

Inkännandet är genuint och skiftningarna mellan tidszonerna fungerar smidigt.

Men det kompenserar föga.

Det skulle behövas en mer mogen författarröst för att göra rättvisa åt denna mörka skildring.

FOTO: W&W ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons