Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tungrock går hem i Dalarna

Annons

musik |

Nocturnal Rites

& Sabaton

Rockfickan, Bolanche

fredag 6 september

+ 170 personer

Strax efter halv tolv går Falubandet Sabaton på och öppnar sitt korta förbands-set med "Hell Rider". Daniel Mullbacks dubbla baskaggar mullrar snabbare än någonsin, och frågan är om sångaren Jocke Brolén låtit grynigare och skrovligare tidigare? Kanske, kanske inte.

Det låter skräp om inledningen men det är inte Sabatons fel utan beror uteslutande på att ljudbilden saknar gitarrer och är allmänt klemig och bottenlös. Nya live-keyboardisten Kalle ser väldigt pop ut men det är bra drag i en låt som "Burn Your Crosses".

Sabaton visar att det lönar sig att spela mycket live. Bandet har vuxit ett snäpp efter albumsläppet tidigare i år och gör ett gott jobb som förband. Kul att se Daniel Mullback snurra stockar, än roligare att höra honom spela. Bra drag. Även gitarristen Oskar Montelius lyfter sig i solo-håret den här kvällen.

Klockan halv ett leder Nocturnal Rites sångare Jonny Lindkvist en relativt manstark klunga människor framme vid scenräcket genom allsång modell fotbollskör, med extra långa ugglelika "ooåååå-oåååååååå".

Nocturnal Rites inleder sitt gig i mild anarki. Männen från norr hinner knappt sätta klackarna i träparketten förrän en av två sjusträngade gitarrer brakar ihop. Det surrar och väser och rosslar sjukt ur PA-anläggningen och sångljudet distar så det står härliga till.

- Det är lite kaos nu, konstaterar Jonny Lindkvist.

Sedan springer han ut i publiken och gömmer sig med sin trådlösa mikrofon. Låter en snubbe sjunga refräng. Skrämmer slag på en liten flicksnärta.

- Jag hör inte mig själv! ryar Lindkvist när han återvänder till scenen.

- Går det att höja medhörningen?

- Det är full volym, svarar ljudteknikern.

Nocturnal Rites plöjer iväg ett knappt timslångt set och varvar låtar som Revelation från färska skivan "Shadowland" med äldre material från "Afterlife" och strönummer från de tre föregående albumen.

Det låter gammal Dio, det låter Judas Priest som de lät när de spelade in "Jawbreaker" och det är förvisso power metal men ganska långt ifrån trippande italienska trioler eller Hammerfallpjosk.

Nocturnal Rites är tunga, samspelta, gryniga och förvånansvärt opolerade för att vara ett band som sorterar under galopprockens fana.

Visst är det klassisk heavy metal, men med en välgörande touch av trash.

Och tur är väl det med tanke på hur illa Rockfickans underdimensionerade högtalarsystem klarar av att hantera gruppens ljudflöde. Det låter faktiskt skit. Hela vägen in i mål.

Nocturnal Rites lyckas hålla intresset uppe relativt länge ändå, och musikerna från Umeå tycks ha väldigt skojigt tillsammans på scenen. Och utanför. För när inte sångaren är ute och ränner i publiken passar basisten Nils Eriksson på att ta sig en tur ut på dansparketten.

Kommer att tänka på hjälten Lemmys småsura men tydliggörande visdomsord när stagedivarna råkar bli för enträgna och påflugna i samband med Motörheadspelningar.

"You're the audience, we're the band!"

En inverterad tillrättavisning av charmkottarna i Nocturnal Rites vore kanske på sin plats.

Men å andra sidan är det väl begripligt att Nocturnal Rites tycker tillvaron i Dalarna är relativt festlig.

Så många långhåriga heavy-rockers som det var i Rockfickan i fredags natt har inte synts i Borlänge sedan Manowar försökte riva Kupolen.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons