Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tröttsamt med kaxiga rockkillar

Annons

Det är folktrångt inne på Folkets Hus, så folktrångt att toaköerna är lika långa som till vilken bajamaja som helst. Men festival är lika med fest och det blev det, i dagarna fyra, med band som Fireside, The Lost Patrol och Ed Harcourt och tre band med förbindelser till Dalarna.

När Doktor Kosmos drar i gång tidigt på fredagskvällen står de flesta fortfarande ute i kön, i väntan på att få plastarmband och jackor inhängda.

De som tagit sig in är i extas. Jag skrev för länge sedan i den här tidningen någonting om att Doktor Kosmos borde ta sig ut ur högstadietiden. Nu är det sjätte gången gillt som jag ser dem live och först nu förstår jag.

Först nu ramlar alla högstadiepersoner på plats, först nu kan jag skrika med i den till George Bush dedicerade Kapitalist nu ska du dö, först nu kan jag jubla och älska det lika mycket som alla runt omkring när Stålispojken spelar sitt gitarrsolo.

Doktor Kosmos är roliga, varierade och bra. Vi får proggrejer, discodans, push-up och en låt om känslor. Det är tätt, hårt och lysande.

Doktor Kosmos berättar att Umeå Open vann den interna omröstningen över Emmaboda i kategorin trevligast festival med slutsiffrorna 3-2. Själva vinner de alla bra kategorier med slutsiffrorna 4-0 och när de går av scenen lämnar de oss vidare till festivalen med lyckokänslan av "att få va en liten del av någonting bra".

Senare på fredagen får Mando Diao den fullsatta, mörklagda och folktäta Idunteatern att påminna om en kylig festivalkväll var som helst utomhus på sommaren. En festivalkväll då musiken pumpar ut från den största scenen och basen är överallt, omöjlig att undkomma.

Det var ett tag sedan jag såg dem och de verkar äldre, argare och skrikigare nu. Säkrare också, även om säkerhet aldrig har varit något som saknats hos Mando Diao. Det är få band som skulle be sin (exalterade) publik att hålla käften.

Gustaf Norén verkar arg och sur hela kvällen. Hans gitarr låter inte alls som den borde, till slut låter den inte alls. Men alla jublar ändå och i de inledande sekunderna är det suggestivt och mäktigt. De är stora, Mando Diao.

Men trots allt: jag är så trött på detta. Jag är trött på kaxiga killar i svarta kläder som spelar rock. Vi har hört det tusen gånger redan nu. Det räcker tack. Men Mando Diao manglar på i oändlighet och det låter nästan lika hela tiden. Egentligen så är det bara Mister Moon och de tre sekunder det tar att sjunga I say I say I die for you som sticker ut och griper tag på riktigt. Det är sorgligt på något sätt, för de har massor med potential.

På lördagen lyckas hon fylla nästan hela Idun trots att klockan inte är speciellt mycket. Trots sin magsjuka och dödsfruktan står hon där och får publikhavet att hoppa för livet. Hon berättar att första gången hon spelade i Umeå var hon och bandet kassa, andra gången var det publiken som var kass (det kom åtta personer) och nu är det tredje gången gillt och allt verkar ha fallit på plats. Hon ger oss poppärla efter poppärla och vi klappar tills händerna gör ont.

Första gången jag såg Marit Bergman var i Borlänge. Då var scenen så låg och Marit så kort att jag till slut klättrade upp någonstans för att kunna få en blick av henne. Det är kanske det som är den största tjusningen med Marit.

Hon passar liksom inte in i mallen någonstans över hur en tjej som sjunger pop ska vara. Och det är befriande.

- Att vara flickidol är nog det coolaste man kan vara, säger Marit.

Och det är det hon är: den coolaste och bästa flickidolen.

JESSICA DALMAN

Mer läsning

Annons