Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tröttande stund på jorden

Annons

teater | Avesta

DIN STUND PÅ JORDEN

av Vilhelm Moberg

regi: Margita Ahlin

i rollerna: Lars Lind, Jesper Barkselius, Lena Strömberg, Fredrik Meyer, Willy Boholm, m fl

Teatern, Avesta, 2/2

Det fläktar i de höga gardinerna på hotellrummet som vetter mot Stilla havet. Solen är på väg att gå ned och lyser varmt, lågt stående, in i rummet.

Fastighetsmäklaren Albert Carlsson (Lars Lind) väntar resignerat på döden och ser tillbaka på sitt liv i hotellrummet som är den rotlöses slutstation. Röker och dricker. Hör kärnvapenbestyckade B52:or vråla mot himlen. Det är Kubakris.

Han minns avgörande ögonblick från sin barn- och ungdomstid i Sjöhults socken i Småland. Storgäddan i bäcken som brodern Sigfrid aldrig lyckades fånga. Slaktarns traumatiska besök på gården. Första kärleken. Sigfrids värvning och död som 19-åring. Den borttappade barnatron - raseriet mot Gud. Systerns oäkta dotter. Faderns dödssäng.

Minnesfragment som spelas upp bredvid den berättande Carlsson på en tämligen naken scen i ett ganska effektivt växelspel.

Den vore inte Vilhelm Moberg om pjäsen inte utgick ifrån starka övertygelser och en vilja att teckna en allmängiltig historia ur ett underifrånperspektiv.

I "Din stund på jorden" finns den förtryckande makten i form av kyrkans katekestuggande, kronan, en avindividualiserande dödens grottekvarn, och fadern, den barnmisshandlande patriarken.

Hela pjäsen hötter med näven mot överheten.

Carlsson, född 1898 (precis som Moberg) hör det nya till, tror inte på att stanna och bruka jorden, på att överheten alltid har rätt.

Helt centralt i hans liv blir brodern Sigfrids öde, en skönande, en drömmare som räddar familjen genom värvningspengarna, men ordervägrar under en vintermarsch, förfryser sig, drar på sig en dödlig sjukdom och dör som oskuld.

I april 1920 meddelar Carlsson att han inte "tänker offra sig för en sextondels mantal" och åker med White Star-linjen över Atlanten. För första gången hotar han fadern att slå tillbaka. Han har blivit vuxen.

Det är en av få scener som lyfter i en segt jämntjock framställning, ofta alldeles för teatral med en framropad, nästan deklamatorisk tolkningston som är ett märkligt val av regissören Margita Ahlin och gör särskilt den åldrade Carlsson till en hopplös uppgift. Han blir tröttsamt mässande, särskilt i slutscenens anspråksfulla maximer.

Pjäsen har dessvärre inte alls åldrats med grace. Existentialism. Ansvar och livsval - det förs långa resonemang, dessbättre utan tydliga facit - handboken för livet arbetar mest med negationer, hur det inte borde vara, och allra värst är att vara "ensammen".

Språket måste ha framstått som gammaltestamentligt redan vid premiären. Symboliken är övertydlig och allestädes närvarande. Storgäddan står för det himlastormande, viktiga livsverket. Småfirrarna för det bekväma livet. Krigsmakten och slaktaren gör dödens smutsiga hantverk i pacifisten Mobergs åskådningsvärld.

Bäst, stramast och mest självklar är Willy Boholm som fadern Ernst Gottfrid Karlsson; till och med Mobergs nästan pinsamt utdragna dödsscen träffar hjärtat.

Annakarin Lindblad är en frisk fläkt som den gäckande och självsäkra Katrin.

Det är möjligt att "Din stund på jorden" skulle kunnat fungera

i dag, men då hade regins klockor behövt flyttas fram.

Inte tillbaka till det deklamatoriska.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons