Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trombon - vilket nedspel

Annons

Det blåser på toppen. Vi har på kort tid sagt hej då till Bo Lundgren, Gudrun Schyman, Ulla Hoffmann och nu då, äntligen, Alf Svensson.

Sortier och entréer i rikets politiska liv kommenteras sedan mer än ett decennium enligt den helt dominerande public choice-teorin.

RUNNBERG

Den teorin går i korthet ut på att också "den politiska marknaden" kan studeras med ekonomiska verktyg. Väljare, politiker och byråkrater är aktörerna och var och en agerar i eget intresse. Politiker vill bli (om)valda. Väljare vill förbättra sin ekonomi. Byråkrater vill maximera sin egen budget och sina egna förmåner.

Aktörernas handlingar studeras med spelteori; alla vet vilka reaktioner från de övriga som kommer att bli följden av en viss handling. Och när politiken beskrivs som cynisk spelteori med kortsiktiga utspel, vinnare och förlorare; när retorik blir viktigare än sakfrågor och när politiska kommentatorer skriver uppskattande om "durkdrivna taktiker", hamnar också presentationen av politiken i förgrunden - inte politiken i sig.

Det är en teori som som frankt slår fast att politiker är beredda att inta nästan vilken politisk position som helst för att nå makten. De blir maktspelare på ett ytligt medialt schackbräde som när som helst kan få nya spelregler av en politisk drevjournalistik, inte sällan av politiska kommentatorer som under falsk objektivitetsflagg skriver krönikor på nyhetsplats och inte opinionsdrivande ledare på ledarplats. De flesta som kommenterar är övertygade om att väljarna struntar i partiprogram och ideologi.

Den avgörande kvaliteten för politiker i förhållande till väljarna blir "att göra sig bra i media". Det är en oerhört fattig analys. Men med den får rader av politiska händelser sina förklaringar: Någon gång efter de finfina intervjuerna med Stina Dabrowski blev ju Göran Persson landsfader och statsman efter att ha varit den buffliga politruken som blev kvar med Svarte Petter i frågan om vem som skulle efterträda Carlsson.

Lundgren var alldeles för tråkig i tv med sitt skattetragglande, medan Schymans tillgång var att hon talade så folk förstod (tyvärr var hon ju också skattefifflare). Hoffmann var ingenting att ha eftersom hon var usel i partiledardebatten inför EMU-valet, medan Svensson var en briljant politiker eftersom han ingav förtroende. Detta är etablerade sanningar.

Om vad Schyman talade så folk förstod är mindre intressant, liksom för vad som Svensson ingav förtroende.

Partier nära fyraprocentspärren eller med väljarras tycks alltid formera en medial offensiv. Det är aldrig fel på politiken, alltid på hur den presenterats. Tv regerar. Mediaträning är en tillväxtbransch.

På samma sätt har kd:s tronföljd diskuterats: Hur kunde kd vara så dumt att det föredrog Göran Hägglund som a) är man och b) är tråkig i tv, när partiet kunde valt Maria Larsson som a) är kvinna och b) gör sig bra i tv?

Kan någon ärligt säga att kommentatorerna borrat i vilket politiskt val som kd skulle gjort med respektive kandidat? Nej. Men vi har fått veta att Hägglund spelar trombon och att det är ett nedköp i jämförelse med Svenssons saxofonspelande.

Mer läsning

Annons