Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tre studieri dödsförakt

Annons

Med vintern blir världen annorlunda. Avstånden ökar och allt går långsammare. Vi kan inte komma upp i de vanliga hastigheterna. De hisnande farter som vi på bara ett sekel har vant oss vid.

Jag minns en skildring av Dalarnas första hastighetsöverträdelse. Det var kanske 1917. Tidningarna rapporterade att en automobil i Hedemora hade framförts i så hög fart att en vakthavande poliskonstapel hade nödgats springa ikapp den. Då polismannen hade fått hejd på ekipaget tillhöll han föraren å det skarpaste att fordonet under inga omständigheter fick framföras i sken.

Våra vägar anpassas gradvis till allt högre hastigheter. Kurvor rätas, gropar elimineras, nya beläggningar valsas på. Även den mest avsides boende kan idag gasa på långt över tillåten hastighet utan att bilen brakar sönder. Men denna ökade komfort medför också att yttervärlden kommer närmare.

För några år sen stannade hela Enviken upp inför ett våldsamt spektakel. En påtänd biltjuv kom i rasande fart från Svärdsjöhållet i en stulen Cheva, med ett par polisbilar från Gävle i hasorna. En storm av blåljus och gummirök genom byn.

Den förföljde svängde tvärt av på en mindre väg och dundrade in på en gårdsplan där han körde fast. Den vänlige bonden Klas hjälpte honom loss, varefter ynglingen genast krängde vidare mot nästa gård där vägen slutar. Här blev bilen slutgiltigt skrot.

När de båda Majorna avlägsnat sig med förbrytaren och dammolnen lagt sig, står gamle Klas kvar på sin förstubro. Ja, säger han, så går det när man industrialiserar! I en enda homerisk mening sammanfattar han hela det senaste seklets utvecklingsdilemma.

En höstdag är jag på väg ned i Falugrytan västerifrån. Vid Önsbacken ser jag dem i backspegeln. Två crosshojar i hög fart. De nalkas snabbt. Det är mötande trafik, men jag vet i ryggmärgen att de inte kommer sakta in. Mycket riktigt.

Med ett samfällt illvrål drar de om mig för att olja sig emellan bilraderna. I höjd med min framdörr går de upp på bakhjulen, för att i stegrad ställning försvinna i svindlande fart utför Gamla Berget. Bara vrålet hörs.

Jag sitter där vid min ratt och känner mig verkligen som en sköldpadda. Vilka galenpannor! Vilka ansvarslösa dårar! Men jag lyckas inte riktigt uppbåda den rätta medelålders indignationen. Jag är imponerad.

Jag har just fått bevittna ett utbrott av dödsföraktande våghalsighet, av konstakrobatik, av ren oskrymtad livsvilja. Vad är detta annat än en yttring av galaxernas och elementarpartiklarnas kosmiska dans? Den vilda spinnande lyckan i att leva, i att spjärna mot allt fastrostat och självupptaget jordfast?

Ett finger åt döden.

Pank men fågelfri

i plötslig besittning av

fyra färska dubbdäck

Mer läsning

Annons