Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Traviata utan nerv

Annons

MusikLa Traviatas åtskillnad mellan livet i offentligheten och livet i Paris salonger runt 1850 existerar än i dag-vem minns inte frun och älskarinnan sida vid sida vid Mitterands kista?

De välbärgade männen kan tillåta sig ett utlevande nöjesliv, vilket inbegriper försörjda älskarinnor, kalla dem konkubiner, bihustrur, hålldamer eller vad du vill.

Sättningen är New York i nutid. Steffen Aarfings scenografi och kostym visar exklusivitet och stilrenhet. Greppet hade kunnat fungera om personregin vägt upp den svala paletten.

50 våningar upp i en skyskrapa finns en herrklubb som alls inte förbjudit damer.

Från herrklubben är det för Violetta en väldig resa nedåt till tillvaron som hemlös tiggare på trottoaren, där hon sparat sönderlästa brev från sitt tidigare liv.

Och först på den skitiga trottoaren griper dramat tag, i kontrasterna mellan den döende uteliggaren, rånad, förnedrad, och den välklädde doktor som slänger till henne ett kuvert med droger.

Antonello Allemandis låga tempi kan vara en anpassning till Carmen Giannattasios röstresurser. Hon har tyngd och märg-inte alls fel i scen IV, men kanske malplacerat i den champagnerusiga I:a scenen. Givet att Karl-Magnus Fredriksson måste hoppa in med sent varsel gör han en strålande insats som Germont.

Jones Degerfelt (Alfredo) avstår höjdtonen i den för ovanlighetens skull inte strukna strettan. Han tycks nervös och gör några påtagliga nybörjarfel; ett flertal gånger i den I:a scenen skenar han iväg tempomässigt i sin iver.

Fotnot. En längre recension och ett bildspel publiceras på hemsidan.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons