Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tranströmmer är utom tävlan, men han är svensk

Annons

Det svenska medaljregnet har som extremt allmänt bekant uteblivit i OS. Inte mycket att glädja sig åt. Det skulle då vara att norrmännen inte längre är bäst i världen på skidor. Men de är bäst i Norden. Också på litteraturens område tycks det.

För andra året i rad erövrade en norsk författare Nordiska Rådets stora romanpris. Förra året gick det till Jan Kjærstad och år till Lars Saabye Christensen för tegelstensromanen "Halvbroren".

Nu har förvisso norsk litteraturs unga superstjärna, Erland Loe vars senaste bok "Fakta om Finland" utkommer på svenska i vår, deklarerat att han ska sluta skriva. Men det är inte mycket tröst.

När vi slår oss för bröstet och utropar "Strindberg!" kontrar ju norrmännen med "Ibsen!". Internationellt är den senare en gigant jämfört med vår August. Ibsen skakade världsdramatikens grundvalar. Strindbergs litterära geni är huvudsakligen en svensk angelägenhet.

Varje språk har ju sina litterära ikoner. De kan vara hyllade och vördade och älskade, men sällan är de kända utanför den egna provinsen. Astrid Lindgren är ett svenskt undantag, liksom Selma Lagerlöf.

Kanske beror det på att de mest älskade författarna ofta är utpräglat kulturspecifika. Deras egenart låter sig svårligen översättas. Sara Lidmans omisskännliga dialektala stil på ryska? Stig Claessons hårdkokta, söderslang på swahili?

Något vitalt, något ursvenskt, måste gå förlorat i översättning.

Så tänker jag i alla fall när jag läser en av mina favoritförfattare, tjecken Bohumil Hrabal, alltså på svenska. Hrabals stil påstås vara lika utpräglat tjeckisk som Lidmans är svensk. Jag njuter ändå av Hrabals underbara böcker.

Nej, svensk litteratur saknar global räckvidd, tänker jag under en Englandsvisit där jag tillbringar timmar i olika bokhandlare. De största butikerna i London är ett mecka för bokälskare. Här finns inte allt, men nära på. Förutom svensk litteratur. Jag strosar runt och bläddrar i böcker, fastnar för en nyutkommen poesiantologi, "Here to Eternity", sammanställd av Andrew Motion. Han är innehavare av den fåniga, likväl mycket prestigefyllda titeln Poet Laureate, Hovpoet, efter den karismatiske Ted Hughes död.

Dikturvalet är digert och liksom konstmuseet Tate inte arrangerat kronologiskt eller stilmässigt, utan tematisk: Jag, Hem, Stad, Kärlek, Krig, Tro. Föga förvånande fylls sidorna av idel engelskspråkiga diktare. Idel Williams: Blake, Wordsworth, Shakespeare.

Men si, under temat Resa, ser jag plötsligt några välbekanta rader. Fast på fel språk. Det ska ju börja

"Jag skrev så kargt till er.

Men det jag inte fick skriva

svällde och svällde som ett gammaldags luftskepp

och gled bort till sist genom natthimlen."

Jo, faktiskt, Tomas Tranströmers "Till vänner bakom en gräns" har letat sig in i denna urengelska antologi. Ivrigt söker jag genom registret. Finner ytterligare en Tranströmerdikt! Inser att det är dubbelt så många som antalet Shakespearedikter.

Lite rakare i ryggen betänker jag det faktum att Tranströmer finns översatt till ofantliga fyrtionio språk, däribland ukrainska och det sydindiska malayalam.

Nu är litteratur inget OS. Tomas Tranströmer är en enastående lyriker utom tävlan. Men han är svensk.

Mer läsning

Annons