Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tranströmer tittar tillbaka på livet

Annons

Liten och tunn ligger Tomas Tranströmers självbiografiska prosabok Minnena ser mig i min hand. Likväl ger den en förtätad bild av den lille pojke som på 1930- och 1940-talen växte upp från barn till tonåring på Söder i Stockholm. Samtidigt speglar den tiden med vedstaplar på trottoarerna, hästar på gatorna och koleriska läroverkslärare som gjorde skolan till teater medan örfilarna haglade.

Som årsringar ligger minnena lagrade inuti oss utan att synas, men de verkar i det fördolda.

Det påminner Tranströmer om på bokens omslag. Värme, klarsyn, vemod genomströmmar de knappt sextio sidorna.

Den lille pojken blev tidigt skilsmässobarn och i småskolan greps han av panik, när han fick veta att en vikarie uppmanat klasskamraterna att inte reta honom av den anledningen.

Hjälp! Han var någon att tycka synd om!

Klart framgår det att det var de vuxna som krånglade till världen medan de jämnåriga tog saker och ting som de var.

I hans privata sfär, strikt avskild från den allmänna, fanns hans snälla mamma, lärarinnan, och hans vän, morfar, 71 år äldre men trägen följeslagare. Också denne hade haft en morfar 71 år äldre än sig, född 1789, samma år som Franska revolutionen skakade Europa och Mozart skrev sin klarinettkvintett.

Så binder Tranströmer samman århundradena och skapar känslan av hur nära varandra vi faktiskt befinner oss.

Ständigt tecknande, flitigt besökande museer och bibliotek och så småningom en insektssamlare av rang tar barnet Tomas gestalt. På Rummarö, sommarvistet, skallade ropet "Ett djuuur!!", när någon såg något ovanligt som flög eller kröp, för där var stora som små engagerade i letandet. Den vuxne Tranströmer noterar vad denna hans verksamhet innebar: "Jag rörde mig i det stora mysteriet".

Nazister hatade denne pojke men vad det innebar att vara rik eller fattig tänkte han inte på, även om han såg att en jämnårig i en grosshandlarvilla i Äppelviken hade mycket större bilar än han, och att en annan hade dass på gården så "man fick kissa i en utrangerad kastrull som mamman hällde ut i slasken i köket".

Ångest så stark att hela 15-åringen krampade stångades han med en vinter, då mörkret höll på att knäcka honom.

Som gymnasist började han skriva modernistisk poesi och ganska snart skulle också latinska versmått leta sig in i hans dikter. Målande beskriver han latinlektionernas konfrontationer med Horatius och Catullus då originalens mäktiga strofer rådbråkades till grus av honom och hans kamrater vid översättningen.

"Detta växelspel mellan det skröpliga triviala och det spänstigt sublima lärde mig en massa. Det var poesins villkor. Det var livets villkor."

Tomas Tranströmer har i vår fyllt 75 år. Det är anledningen till att hans minnesanteckningar från 1993 åter getts ut.

I sin anspråkslösa enkelhet har "Minnena ser dig" starkare genomslagskraft än den tjockaste biografi.

Därför gläds jag över att den åter finns tillgänglig.

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons