Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trånsjuk Rushdie med billiga knep

Annons

Till en början formar sig Salman Rushdies nya roman till en underhållande satir över vår samtid, exemplifierad som så många gånger förr av det stora framtidslandet i väst.

Huvudpersonen Malik Solanka har begivit sig till New York sedan titelns ursinne drabbat honom. Kvar i England har han lämnat fru och barn.

Rushdie utnyttjar flitigt och tacksamt vår egen samtids beroende av reklam och media. Han gisslar olika företeelser inom tv, litteratur och populärkultur och lyckas blottlägga många aspekter av vår samtid och dess mediahysteri - en början till en slags samtidsmytologi.

Men efter hand tappar romanen i intensitet. Bland annat för att Rushdie aldrig tillfredsställande förmår förklara vad Solankas ursinne egentligen består av, eller varför det skulle vara så livsavgörande. För mig framstår han alltmer som en patetisk, självupptagen och odräglig person. Fast kanske är det det som är själva poängen: Solanka som en sinnebild av den moderna människans vilsenhet.

Det som tar priset är dock den kärleksaffär Solanka inleder med den 30 år yngre Neela, som dessutom är den vackraste kvinna som någonsin skådats. I hennes närvaro uppträder folk som fullkomliga idioter: de stirrar med öppna munnar, går in i stolpar och ramlar nedför trappor. Det blir mer slapstick än seriöst syftande roman. Nästan så att man misstänker att Rushdie projicerar sina egna trånsjuka fantasier på berättelsen.

Det är inte med lite förvåning, och en smula snopet, som jag lägger ifrån mig romanen. Att en så pass driven författare som Salman Rushdie ska behöva förfalla till så billiga knep, framstår som obegripligt. Det hela känns alltför snabbt genomfört och får mest ett löjets skimmer över sig. Men så slår det mig: kanske är det medvetet så.

Plötsligt framstår romanen i ett annat ljus, som en Hollywoodfilm skruvad ett extra varv. Här finns en åldrad man som blir förälskad i en ung och oändligt vacker kvinna som, mot alla odds, besvarar hans kärlek, och dessutom är frihetskämpe för ett lilleputtland långt bort från USA. Sedd ur det perspektivet ter sig romanen som en lyckad parodi över hollywoodifieringen av världen, den företeelse i samtiden som hotar med förenkling och schablonisering genom sin ständiga hyllning av ytan.

Det är också först efteråt, i reflektionen, som "Ursinne" växer till något mer än den ytligt ointressanta roman som stundtals tar över i läsningen. Då känns det också som om Rushdies något tröttsamma staplande av omskrivningar faktiskt fyller en funktion - att ytterligare förstärka parodin.

DAN BRUNDIN

Mer läsning

Annons