Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Träffsäker pjäs av Maria Blom

/
  • Även i Maria Bloms pjäs Masjävlar, som hade urpremiär på Dalateatern för tio år sedan, var en återförenad syskonskara utgångspunkten. I Under Hallonbusken möts några syskon, mer eller mindre frivilligt, runt sin mors dödsbädd. Från höger: Måns Clausen, Barbro Enberg, Anna GranquistFoto: Per Eriksson
  • Under Hallonbusken landar i en sällsam kombination av komedi och tragedi, en känslighet i manuset som förvaltats väl av regissören Åsa Ekberg Kentros.Barbro Enberg gör mamman som inte alls snällt vill somna in, Anna Granquist är den avvisande dottern som bara är på plats för att ta hem arvet.Foto: Per Eriksson
  • Med tårta kan man lösa det mesta, resonerar Susanne Hellströms Hedda. Barbro Enberg som mamma Anita och Anna Granquists Klara är inte lika tvärsäkra.Foto: Per Eriksson

Kärlek som finns men inte når fram.
Det är temat i Maria Bloms Under Hallonbusken som hade premiär på Dalateatern i helgen.
Cecilia Ekebjär ser en pjäs som lyckas bottna det komiska med svärta.

Annons

Syskonskaror är tacksamma individsammansättningar att bygga berättelser kring. Maktspel, missunnsamhet, avundsjuka, kärlek och hat. Allt finns med. Och Maria Blom tar vara på möjligheterna. Mästerlig hittar hon rätt nyans och känsla och skruva till en berättelse som i Under Hallonbusken landar i en sällsam kombination av komedi och tragedi.

Scenen är ett sjukrum med en dominerande säng, rummet är plikttroget dekorerat med några få personliga tillhörigheter, fotografier, en barnteckning och en byrå från hemmet. Runt scenen löper en Mark Rothko-inspirerad fond i lager på lager av hallonröda nyanser.

Mamma Anita har legat i koma i tio år. Nu har läkarna meddelat att det är över, hon kommer inte att överleva natten.

Tre vuxna syskon möts runt mammas säng. Nagelskulptrisen, krogägaren och sjöbefälet, var och en med sin egen upplevelse av uppväxten och familjen - där en frånvarande pappa också tar plats, pågrund av sin frånvaro.

Trots att de tre inte har setts på flera år sitter syskonrollerna som cement. "Jag fixar, jag fixar" hojtar Hedda som vill släta över och ställa allt till rätta och just därför är måltavla för syskonens sarkasmer. Men som hon fixar. Hon kokar kaffe, kammar hår, byta blöjor, ge en spruta morfin, handlar mat och piffar med samma iver och glädje. Äntligen får de umgås alla tre, med "lilla mamsen".

Storebror Pontus och superlyckade Klara, som båda hade vett att kapa banden, är inte alls lika bekväma. De vill inte umgås, varken med varandra eller med mamma Anita. Hon har aldrig funnits där för någon - en uppfattning de två i alla fall delar.

Bara Hedda tycker att mamsen varit till hands. Hedda har i alla fall funnits där, varje dag. Trots haltande restaurangrörelse och tre barn har hon hunnit med att rulla ut mamsen i solen, puffat kuddar och masserat händer. Pontus som i princip bor granne med sjukhemmet har inte hunnit dit särskilt ofta. Inte en enda gång det senaste halvåret faktiskt. Och Klara bor i Köpenhamn, hon har ingen möjlighet att åka mellan, all extra tid utöver nagelsalongen läggs på självhjälpskurser. "Hon har hittat sig själv", "fått kontakt med sitt inre" och kan visa upp sitt "sanna jag".

Pjäsen innehåller några överraskningar och vändningar som inte ska avslöjas här. Ytterligare karaktärer bjuds in i spelet och då och då kliver skådespelarna ur dramat och kommenterar det som händer i pjäsen. I en uppgörelse beordrar Klara ut Hedda i publikgången, hon är välkommen tillbaka upp på scen när hon skaffa en sund relation till sin mamma. "Som inte heter mamsen", enligt Klara.

Anna Granquist gör den allt mer uppskruvade Klara som rabblar tvärsäkra finna-sig-själv-klyschor samtidigt som hon blottar en förtvivlan och längtan som nästan går att ta på. Hon hatar sina syskon och sin mamma, nästan lika mycket som hon längtar efter deras kärlek.

Måns Clausen gör nyansfullt den besvikne och sönderfallande Pontus. Han motar mammans svek med ironier och med mobiltelefonen som sköld och livboj - en länk till den nya sunda familjen som han själv byggt upp. En familj som inte verkar ha samma behov av att upprätthålla kontakt som han har.

Susanne Hellström har ett utmanande arbete med sin Hedda. Med komisk timing och intelligent spel lyckas hon göra henne glättigt desperat och självutplånande utan att det landar i en farskarikatyr.

Men i bland kantrar komedin över i snubbelkomedi i alla fall, det springs och smälls i den enda dörren med en frenesi som inte tillför något till pjäsen. Manuset har tillräckligt med komiska poänger att lita på.

Den första akten haltar lite trevande inledningsvis. I andra akten är tempot säkrare och karaktärerna i fas med berättandet. Scenerna hålls samman med musik av Anders Nygårds framförd av oboisten Hannes Heinemann som finns närvarande på scenen.

Allra roligast och sorgligast blir det när komedin krockas med det uppenbart tragiska. Åsa Ekberg Kentros förvaltar Bloms manus väl, hon ser nyanserna i de komplicerade relationerna. I det kolsvarta finns en värme och humor som gör att man sympatiserar med de komplexa karaktärer där ingen är alltigenom god eller ond - utan både och.

Annons